Det är inte en överdrift att påstå, att försvarspolitiken hör till det mest dynamiska och spännande områden inom det nordiska samarbetet av i dag. Orsakerna till detta är främst två. Dels finns det ett uppdämt behov, eftersom utrikes- och försvarspolitik var ”icke-frågor” på den nordiska agendan under det kalla kriget. Dels tvingar de ständigt växande försvarsmaterielkostnaderna de små nordiska länderna att finna kostnadseffektiva lösningar, såsom gemensamma inköp med ”mängdrabatt”, samarbete inom specialutbildning av officerare, och gemensam luftövervakning, blott för att nämna några exempel.

Dagens nordiska försvarsamarbete har pågått länge. Sin ”nystart” fick samarbetet då dåvarande norska försvarschefen Sverre Diesen kontaktade sin svenska kollega Håkan Syren och uttryckte sitt bekymmer över sin försvarsbudget och föreslog att man skulle utreda möjligheterna till kostnadsinbesparande samarbete.  Eftersom Syren drogs med samma problem, behövde han inte fundera. Ganska snart kopplades också den finska kollegan Juhani Kaskeala in i diskussionerna. Också han förhöll sig positivt till ett fördjupat samarbete, medan den danska kollegan inledningsvis intog en mera reserverad hållning.

En svensk-norsk förstudie över möjliga samarbetsområden initierades år 2005. År 2008 färdigställde Diesen, Kaskeala och Syren en omfattande utredning om hur det nordiska försvarssamarbetet kunde fördjupas och effektiveras. Rapporten identifierade 140 möjliga samarbetsprojekt.

Samarbetet får ytterligare en skjuts framåt i de förslag som den tidigare norska försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg på uppdrag av de nordiska utrikesministrarna presenterar i sin rapport ”Nordisk samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk” år 2009. Av de 13 förslag som ingår i rapporten berör hela nio direkt eller indirekt försvarssektorn. Hans trettonde förslag om en nordisk solidaritetsförklaring väckte mest diskussion och i början också direkt motstånd, särskilt i Finland, men har nu antagits av utrikesministrarna.

Också Stoltenberg motiverar sina förslag till utvidgat försvarssamarbete med stigande försvarsmaterielkostnader. Han säger att varje nordiskt land är för litet för att ensamt ha resurser att upprätthålla ett trovärdigt nationellt försvar. I Europa klarar endast Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Ryssland av det.  Oberoende av vad som låg bakom den svenska överbefälhavaren Sverker Göranssons påstående att det svenska försvaret ensamt kan hålla ut bara en vecka vid ett eventuellt angrepp, kom han att bekräfta Stoltenbergs tes.

Axiomet verkar vara, att kostnadstillväxten framtvingar en flernationell försvarsintegration i länder med färre än 10 miljoner invånare. Det är därför logiskt att de nordiska länderna närmar sig varandra. Den politiska och kulturella gemenskapen är en god grund för detta. Både behoven och den politiska viljan är symmetriska. En växande geopolitisk och strategisk intressegemenskap är ytterligare ett viktigt argument för mera samarbete.

Medan opinionsmätningarna både i Sverige och Finland visar ett ringa stöd för ett medlemskap i försvarsalliansen NATO, är stödet för ett ökat nordiskt försvarssamarbete stort. I den finska regeringens program finns uppfordrande skrivningar till stöd för detta och president Sauli Niinistö, som också är försvarsmaktens överbefälhavare har vid flera tillfällen talat varmt för mera samarbete.

Men allt är ändå icke en dans på rosor. Utrikesminister Bildt och försvarsminister Enström säger i en gemensam debattartikel i DN den 13.1 2013 med rubriken ”Försvarsmateriel kan ägas gemensamt i Norden”: ”Vi vill skapa en mer effektiv resursanvändning, högre kvalitet, ökad effekt och ytterligare bredd i den militära förmågan genom stärkt samarbete. Gemensamt ägande och utnyttjande av militära förmågor och resurser, så kallad pooling och sharing, är en central del av den svenska visionen för nordiskt försvarssamarbete. På sikt skulle de nordiska ländernas militära övningar kunna samordnas på ett strukturerat sätt och därmed uppnå ökad operativ effekt.”

Det är svårt att se någon dramatik i detta, snarare tvärtom. Men dramatik blev det trots allt i Finland. Försvarsminister Carl Haglund, på veckoslutsshopping med sin familj i ett shoppingcenter kommenterar artikeln i finsk TV. Han välkomnar Bildts och Enströms visioner. På frågan om inte en sådan utveckling av försvarsamarbetet skulle kräva någon form av avtal mellan länderna och kanske på sikt leda till en försvarsunion, svarade Haglund lite vagt att någon form av avtal säkert skulle komma att behövas och att han inte heller utesluter en union, men att en sådan inte är aktuell nu, utan möjligen någon gång i framtiden. 

Så gick det som det brukar gå. Medierna valde att (miss)tolka honom så, att han föreslår en försvarsunion! Både president Niinistö och statsminister Katainen skyndade sig att lovorda samarbetet, men tog klart avstånd från både avtal och union. Någon uppretad tjänsteman – naturligtvis anonym - på försvarsministeriet ”sågar” sin minister, som han kallar ”säkerligen intelligent, men oerfaren” då han kläcker ur sig sådana dumheter. Och så är mediadrevet igång. Det räcker en dryg vecka, tills de sista dropparna ur den citronen är pressade och man hittar ett nytt objekt att attackera.

Under hela den debatten brydde sig ingen om att intressera sig för vad ett eventuellt avtal skulle innehålla; hur skulle arbetsfördelningen mellan länderna se ut, vem bidrar med vad i en eventuell krissituation, hur garanterar man ömsesidigheten osv. Det hade väl varit rimligt att veta vad man skulle förhålla sig till, innan man säger nej?

Själv finner jag det solklart att ett avtal, helst i form av ett statsfördag, behövs för att man har garantier för att samarbetet och den uttalade solidariteten faktiskt fungerar också i en kris. Märkligare än så är det faktiskt inte!

Också det Stoltenberska förslaget om nordiskt samarbete kring luftövervakning över Island väckte känslor i Finland. Orsaken är dels en processmiss; riksdagen uppfattade sig som överkörd av regeringens beslut om att också Finland deltar och reagerade med att säga att saken ingalunda är avgjord innan riksdagen har sagt sitt. Dels framträdde – vilket är legio i Finland – Nato-spöket. Ett deltagande under Nato-landet Norges ledning kunde vara en köksväg till Nato-medlemskap! Efter en del armbrytningar har nu enighet nåtts; också Finland deltar, men med obeväpnade jaktplan! Unikt även detta; de finska Hornet-planen är alltid annars beväpnade. Logiken bakom detta är för mig förborgad.

Men inte heller i Sverige är diskussionen enkel. Man är inne i en försvarsreform som skall vara slutförd år 2019 och riksdagen skall fatta nästa stora försvarsbeslut år 2015. Många tongivande politiker uttrycker oro över den svenska försvarsförmågan efter överbefälhavaren Sverker Göranssons uttalande om att man ensam klarar av att försvara Sverige endast en vecka. Både Folkpartiet och Kristdemokraterna önskar mera resurser till försvaret, medan Moderaterna, av tradition betraktade som försvarsvänliga, är tveksamma. Tveksamheten får nog anses höra till det särskilda ansvar för helheten, som alltid tynger ett statsministerpart.

Den analys av den svenska försvarsförmågan som den Kungliga krigsvetenskapsakademien gjort säger att för liten underhållsorganisation, dålig kommunikationsförmåga och för svagt luftvärn gör att Sveriges försvarsförmåga kommer att vara mycket låg när det nya försvaret ska stå klart år 2019.

Även om det svenska försvarsanslaget höjts är det knappast sannolikt att ökningen kommer att fullt ut kompensera de snabbt stigande försvarsmaterielkostnaderna. Och eftersom ett Nato-medlemskap varken i Sverige eller i Finland ser ut vara aktuella kan det nordiska försvarssamarbetet faktiskt ge det ”extra” som behövs för att upprätthålla en trovärdig försvarsförmåga. Det förutsätter politisk vilja till en långtgående integration av försvarsmakterna och ett statsfördrag mellan länderna. Att döma av diskussionen hittills är vägen dit inte alldeles spikrak. Men pengar, eller riktigare uttryckt, bristen på pengar är ibland den bästa konsulten.

Nordiska rådet kommer för sin del att bidra till utvecklandet av det nordiska försvarssamarbetet och tillföra en parlamentarisk dimension med dels sin temasession den 11.4 2013 i Stockholm och med en försvarspolitisk rundabordskonferens i september i Helsingfors.