Talman: Jan-Erik Enestam

Datum: 2009-12-06

Excellenser, mina damer och herrar

Inte enbart i festtal brukar man framhålla likheten mellan de nordiska länderna. Vi har gemensamma värderingar, såsom demokrati och jämlikhet, inte minst mellan könen, rättvisa och ömsesidig respekt, men också, dessvärre i minskande grad, möjlighet att språkligt förstå varandra. Den nordiska välfärdsmodellen är det konkreta resultatet av dessa värderingar. Den modellen har visat sig framgångsrik. I de flesta internationella jämförelser placerar sig de nordiska länderna bland de 10 bästa och ofta i den absoluta toppen, oberoende av om man mäter internationell konkurrenskraft, bärkraftig utveckling, kreativitet, satsningar på forskning och utveckling eller teknologiutveckling.

Att vi också ligger i den absoluta toppen när det gäller skattetryck är något som nödvändigtvis alla inte är så lyckliga över. Men här finns en intressant paradox. Normalt anses vare sig högt skattetryck eller bärkraftig utveckling vara förenliga med hög internationell konkurrenskraft. Jag brukar kalla detta förhållande för den nordiska paradoxen. Vill man finna ett svar på frågan varför det är så, blir svaret utbildning. Och vill man ha ytterligare svar blir det; utbildning och ytterligare utbildning.

Utbildning, i alla former menar jag, är nyckeln både till framgång och allmänt välbefinnande. Den folkhögskola som grundades på initiativ av Nikolai Frederik Severin Grundtvig (1783-1872) år 1844 i Rødding i Nordslesvik skulle både bli epokgörande i hela Norden och få en avgörande betydelse för att höja bildningsnivån. Folkhögskolans pedagogiska grepp var intressant. Lärarnas personlighet var avgörande. Huvudämnena var språk och historia, samhällskunskap, litteratur, matematik, biologi och sundhetslära, samt skrivning, matematik och gymnastik. Eleverna bodde och spisade tillsammans med föreståndaren. Samlevnaden mellan föreståndare och elever var viktig. Med dagens ögon sett verkar detta både modernt och effektivt. Kanske något för dagens undervisning att ta efter?

Danmark är som bekant Nordens mesta jordbruksland. Det är ju också naturligt, av geografiska orsaker. Men här finns också en direkt koppling till den Grundtvigska folkhögskolan. Jordbrukets avkastning ökade under senare delen av 1800-talet mycket mera i Danmark än i de övriga nordiska länderna och det anses bero på att så många jordbrukare hade genomgått folkhögskolan, som utan vara en jordbruksskola ändå gav sådana färdigheter att jordbrukets produktivitet steg. Detta var en orsak till att folkhögskolan blev så populär i Finland hos blivande jordbrukare och är igen ett exempel på att Danmark varit ett föregångsland i Norden.

Bästa festpublik!

Att Danmark är ett gott land att bo och arbeta i har säkert varje hitflyttad finländare kunnat erfara. Danmark är också det mest kontinentala av alla nordiska länder, vilket återspeglas i den danska mentaliteten. Det är därför ingen överraskning att Danmark redan 1973 blev medlem i det som idag är EU, årtionden innan man i övriga Norden ens vågat tänka tanken. Danmark var helt följdriktigt en stor aktör på den globala marknaden långt innan begreppet ”globalisering” överhuvudtaget lanserades. Därför har Danmark ett betydande exportöverskott, vilket är basen för den höga välfärd danskarna kan njuta av.

För att få en uppfattning om hur Danmark skiljer sig från övriga Norden konsulterade jag Nordisk Statistisk Årsbok 2009. Bl.a. följande positiva egenskaper är utmärkande för Danmark: låg sjukfrånvaro, låg arbetslöshet, även om den är stigande just nu, attraktivt både för studerande och arbetskraft från andra nordiska länder, högt valdeltagande.

Följande egenskaper kunde karaktäriseras som mindre positiva: lägsta medellivslängden, största alkoholkonsumtionen, även om Finland nu torde ha passerat, nästan ingen ursprunglig natur kvar, släpper ut mest växthusgaser, har den högsta skatte- och prisnivån.

Men, bästa festpublik, danskarna är inte enbart lyckligast i Norden utan i hela världen! Detta faktum anses bero på att danskarna bor i ett litet och välfungerande demokratiskt samfund, där det inte är stor skillnad på folk. Danmark är ett höginkomstland, man litar på myndigheterna och på varandra. Man har täta band till familjen, vännerna och kollegerna.

Den uppmärksamma lyssnaren frågar sig om inte detta stämmer in på alla nordiska länder. Det måste alltså finnas en skillnad i de komponenter som sammantaget skapar känslan av lycka. Vetenskapen anser att ca 20 % av lyckokänslan är ärftlig, att 10-15 % beror på förhållandet till vänner, käresta och föräldrar, att utbildning och inkomst kan förklara högst 5 %, att ett religiöst eller andligt liv icke är en förutsättning for lycka, men att folk som dricker alkohol (i begränsade mängder) är lyckligare än folk som inte dricker, att folk blir lyckligare av att gå på bio eller teater än att se på TV, att god hälsa är viktigt, men att skillnaden är mindre markant än man skulle tro, att mindre intelligenta människor är lika lyckliga som kloka.

Också dessa uppgifter borde gälla i samtliga nordiska länder och kan alltså inte förklara varför danskarna är lyckligare än t.ex. svenskarna.

I inledningen av mitt tal konstaterade jag att medellivslängden är kortare i Danmark än i övriga Norden. Häri tycks förklaringen ligga. Ju lyckligare en befolkning är, desto kortare är dess livslängd! Så lyder den överraskande konklusionen i en internationell undersökning från Handelshögskolan i Århus. Livsglädje, att njuta av livets goda med gott samvete, tycks vara det som gör danskarna till världens lyckigaste folk. Att leva ett lyckligt, men lite kortare liv är faktiskt inget dåligt val, om alternativet är ett långt och olyckligt liv.

Bästa festpublik!

Låt oss alla ikväll följa den danska levnadsmaximen: låt oss njuta av mat och dryck, sång, musik och dans, i goda vänners lag! Jag föreslår ett trefaldigt leve för Danmark: Danmark leve, hurra, hurra, hurraa!