Dokumentåtgärder

Före 1952

Både krig och allianser har genom tiderna präglat relationerna i Norden.

För 1 000 år sedan hade de nordiska folken börjat samla sig i kungariken. Före det hade nordborna i några århundraden varit kända som vikingar, som både handlade med och erövrade områden utanför Norden.

Nu vann kristendomen fotfäste i Norden, och de vilda erövringstågen upphörde. Allt emellanåt fortsatte dock krigen – också inbördes mellan de nordiska rikena.

Kalmarunionen från 1397 till 1521 blev en period då de nordiska rikena var samlade. Drottning Margrete I var redan regent i Norge och Danmark, när hon 1389 också blev vald till regent i Sverige.

Margretes släkting Erik af Pommern blev krönt till nordisk kung i Kalmar 17 juni 1397. Kalmarunionen fungerade i praktiken fram till 1521, när Gustav Vasa blev vald till svensk kung.

De följande 300 åren var Norden delat. Det svenska kungariket omfattade också Finland och efterhand en rad andra områden i Östersjöregionen.

Det danska kungariket omfattade också Norge, Island, Grönland och Färöarna. De två rikena kämpade mot varandra i många krig.

I början var den danska kungamakten starkast, men under loppet av 30-åriga kriget på 1600-talet fick det svenska kungariket övertaget.

Med det stora nordiska kriget i början av 1700-talet upphörde emellertid också Sveriges stormaktstid. Ryssland och Preussen blev de nya stormakterna vid Östersjön.

Napoleonkrigen innebar nya förandringar i Norden. Ryssland angrep och besatte det svenska Finland, och tsaren blev storfurste av Finland 1809, medan Danmark i och med freden i Kiel måste avstå Norge till Sverige. Norge var i union med Sverige från 1814 till 1905.

Sverige, Danmark och Norge skapade en skandinavisk myntunion 1875, som formellt höll till 1924. I praktiken upphävdes den dock under första världskriget, när kronan i de enskilda länderna inte längre hade samma värde i förhållande till guld.

1905 upphörde unionen mellan Sverige och Norge, och Norge blev självständigt. Finland blev självständigt den 6 december 1917, medan Island året efter uppnådde en stor grad av självstyre, men hade dock fram till 1944 gemensamt kungahus och utrikespolitik med Danmark.

Det var strid mellan Sverige och Finland om Åland, men Nationernas förbund fick genomfört att Åland blev anknutet till Finland.

Det fanns nordiskt samarbete på gräsrotsnivå mellan en lång rad organisationer redan i slutet av 1800-talet. Det folkliga samarbetet är fortfarande grundval för det formella samarbetet.

Föreningen Norden stiftades i Danmark, Norge och Sverige 1919, sedan i Island 1922 och i Finland 1924. Föreningen har sedan dess varit en drivande kraft för att förstärka det nordiska samarbetet.

Ett konkret exempel är vänorterna. År 1939 upprättade Thisted i Danmark som den första staden en förbindelse med Uddevalla i Sverige, och därpå följde samarbete mellan en mängd andra städer.

De nordiska socialdemokraterna och besläktade fackföreningar hada redan före andra världskriget organiserat sig i samarbetskommittén SAMAK.

På SAMAK:s första möte efter kriget i juli 1945 i Stockholm rådde det bland de församlade toppolitikerna enighet om att arbeta för en gemensam nordisk politik på en rad områden.

Den svenska utrikesministern Östen Undén föreslog i maj 1948 grundandet av ett skandinaviskt försvarsförbund. Under de första månaderna 1949 bröt emellertid förhandlingarna om en försvarsunion slutligt samman. Norge och Sverige stod för långt ifrån varandra.

Danmark, Island och Norge valde i stället att gå med i NATO, medan Sverige höll fast vid sin neutralitet.

Nordisk rådet grundades 1952 av Danmark, Island, Norge och Sverige. Finland, som vid den tidpunkten var kraftigt präglat av grannskapet med Stalins Sovjetunionen, kom med först 1955, när den nya Sovjetledaren Chrusjtjov varslade om töväder.

Kontakt

Marita Hoydal
Telefon: 29692915
E-post: