Det formaliserade samarbetet mellan de nordiska länderna är bland de äldsta och mest omfattande regionala samarbetena i världen. Det politiska samarbetet bygger på gemensamma värderingar och en vilja att uppnå resultat som bidrar till en dynamisk utveckling och ökar Nordens kompetens och konkurrenskraft.
Det nordiska samarbetet omfattar Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt Färöarna, Grönland och Åland.
Länderna och de självstyrande områdena har olika förhållanden till internationella organisationer. Danmark, Island och Norge är medlemmar i NATO. Danmark, Finland och Sverige är medlemmar i EU. Norge och Island är medlemmar i EES. Finland använder som enda nordiska land den gemensamma europeiska valutan, euro. Men alla är med i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
De nordiska ländernas historia är nära sammanflätad. Länderna har i ett årtusende växelvis samarbetat, krigat mot varandra, ingått i unioner och underkastat sig varandra.
De första stegen till det nuvarande formella, politiska samarbetet togs efter andra världskriget, och år 1952 grundades Nordiska rådet. Nordiska ministerrådet, som är ett motsvarande samarbete mellan de nordiska regeringarna, grundades år 1971.
Video: Det officiella nordiska samarbetet
Riktlinjerna för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet finns i Helsingforsavtalet, som antogs år 1962 och sedan med jämna mellanrum har uppdaterats.
Nordiska rådet är ett samarbete för de nordiska parlamentsledamöterna. Rådet fungerar bland annat som ett rådgivande organ för de nordiska regeringarna.
Nordiska rådets medlemmar arbetar dels i rådets presidium och fem politiska utskott och dels i deras respektive partigrupper.
Nordiska rådets session hålls två gånger om året. Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige byts om att stå värd för sessionen. Här träffas de nordiska parlamentarikerna i plenarförsamlingen.
Video: Om Nordiska rådet
En lång rad andra möten äger rum i samband med sessionerna. Representanter för de nordiska regeringarna träffar varandra och parlamentsledamöterna. Statsministrar och oppositionsledare deltar i ett toppmöte med Nordiska rådet om ett aktuellt ämne. De nordiska statsministrarna träffar dessutom sina kolleger från Estland, Lettland och Litauen.
I samband med sessionerna utdelas Nordiska rådets priser inom litteratur, musik, film samt natur och miljö.
Nordiska ministerrådet är de nordiska regeringarnas samarbete. I ministerrådet träffas representanter för regeringarna och utformar bland annat nordiska konventioner.
Det finns tio fackministerråd, och samarbetet samordnas av ett elfte ministerråd som består av ministrarna för nordiskt samarbete i medlemsländerna.
Ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet skiftar mellan medlemsländerna för ett år i taget.
Video: Om Nordiska ministerrådet
En stor del av Nordiska ministerrådets aktiviteter utförs inom ramen för nordiska institutioner, projekt och initiativ.
Ministerrådet har en rad lokala informationskontor i Norden och en rad kontor i Estland, Lettland, Litauen och Ryssland.
De nordiska länderna samarbetar inte enbart inom ramarna för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. Det bedrivs självständigt samarbete som är mer eller mindre formaliserat på en rad olika områden.
Exempelvis bedriver de nordiska länderna tevesamarbetet Nordvision och länderna har inrättat Nordiska Investeringsbanken som Estland, Lettland och Litauen nu också deltar i.
Utöver detta samarbetar de nordiska länderna inom såväl EU som utrikes- och säkerhetspolitik.
Målet med det nordiska samarbetet är å ena sidan att göra det attraktivt att bo, arbeta och bedriva verksamhet i Norden och å andra sidan att stärka de nordiska länderna internationellt.
Det gör de nordiska länderna genom att samarbeta inom en lång rad områden som till exempel forskning, miljö, välfärd och kultur.
Globaliseringen innebär att världens ekonomier blir allt mer sammankopplade. Numera finns det ett starkt fokus på de gränsöverskridande miljö- och klimatproblemen. Och Europeiska unionen har utvidgats och består nu av 27 länder.
Denna ökande internationalisering medför att små länder har behov av ett ökat regionalt samarbete. De nordiska länderna stärker därför dialogen kring internationella angelägenheter.
Samtidigt fortsätter länderna med att utveckla det nära inre samarbetet som underlättar den fria rörligheten för personer och företag på en öppen och flexibel nordisk marknad.