Lagstiftningens betydelse

Lagstiftningen i våra samhällen reglerar en mängd olika frågor och ger anvisningar om hur vi som medborgare, men även offentliga organ, skall agera i olika situationer. Ibland används lagstiftningen för att lösa tvister/oenighet som kan uppstå mellan enskilda, till exempel vid tvist om köpavtal.

I andra fall reglerar lagarna vad man inte får göra i ett samhälle, dvs. vad som anses som ett brott och vad som händer om man bryter mot dessa regler, dvs. vilka straff som kan utdömas vid lagbrott. I lagstiftningen regleras sist men inte minst de grundläggande spelreglerna i ett samhälle, dvs. bland annat hur ett land styrs och vem som beslutar om lagar.

Varför samarbete?

De nordiska länderna har i mer än hundra år samarbetat i olika lagstiftningsprojekt. En påverkande faktor i detta samarbete är det som kallas det Nordiska juristmötet, som avhölls första gången år 1870 och sedan dess vart tredje år.

Det nordiska samarbetet ledde bland annat till att det i början av förra seklet efter gemensamma lagstiftningsprojekt antogs snarlika lagar i de nordiska länderna inom bland annat köp- och avtalsrätten. I vissa delar är dessa lagar fortfarande gällande.

Gemensamma nordiska lagstiftningsprojekt syftande till rättslikhet har sedan genomförts under större delen av 1900-talet. Rättslikheten i Norden har dock som regel kommit till utan att det finns några bakomliggande konventioner. Detta är något som är utmärkande för det nordiska samarbetet.

Att länder och samhälle samarbetar i lagstiftningsfrågor, eller i vart fall låter sig influeras av varandras lagar och rättstänkande har långa traditioner. Samhällen har under alla tider ställts inför likartade problem och det är därför naturligt att man samarbetar om att lösa dessa frågor, till exempel så att man tar lärdom från varandra om hur en viss fråga kan lösas rättsligt sätt. Likartade regler underlättar också till exempel handel mellan länderna.

Det nutida samarbetet

Det nutida samarbetet grundas på det nordiska samarbetsavtalet från 1962, det så kallade Helsingsforsavtalet. I inledningen på avtalet anges att de nordiska länderna eftersträvar enhetliga regler i Norden i så många avseenden som möjligt.

Med denna utgångspunkt skall lagsamarbetet i Norden fortsätta i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privarättens område (artikel 4). Vidare eftersträvas enhetliga bestämmelser om brott och brottspåföljder (artikel 5), samt även inom annan lagstiftning, där det ter sig ändamålsenligt (artikel 6).

Dagens samarbete styrs utöver Helsingforsavtalet, också av ett samarbetsprogram för justitiesektorn. Programmet reviderades senast 2011. 

Samarbete sker inte enbart i rena lagstiftningsfrågor, utan även på andra områden inom justitiefältet. Exempelvis samarbetas och utbytts det information kring frågor som rör polis-, åklagar och domstolsväsendet. Vidare samarbetas det om kriminologi och kriminalvårdsfrågor. Sist men inte minst sker det ett samarbete i EU/EES-frågor.

Inom ramen för denna verksamhet genomförs det gemensamma utredningsprojekt i form av expertkommittéer och arbetsgrupper.

Den nordiska ämbetsmannakommittén i lagstiftningsfrågor (ÄK-LAG) beviljar även medel till olika projekt inom området.

Internationellt samarbete

Det sker även ett samarbete med de baltiska länderna inom justitiesektorn. Bland annat genomförs det gemensamma möten mellan de nordiska och baltiska justitieministrarna samt även på ämbetsmannanivå.

Likaledes hålls det regelbundna möten inom detta fält mellan parlamentariker i Nordiska rådet och Baltiska församlingen [en]. Inom ramen för denna verksamhet genomförs det bland annat olika seminarier och konferenser.