Ny bok: Skandinavisk union ytterst nära på 1800-talet
- Jag tycker faktiskt man kan kalla det här en sensation. Den politiska skandinavismen har ju varit avskriven som en utopi och romantisk idealism, men ju mer vi har forskat i ämnet desto tydligare har det blivit att det här måste tas allvarligt. En skandinavisk union var en helt realistisk möjlighet i mitten på 1800-talet, säger historikern Rasmus Glenthøj.
Han har tillsammans med kollegan Morten Nordhagen Ottosen forskat i skandinavismen och det har resulterat i boken Union eller undergang – Kampen for et forenet Skandinavien. Boken utkom på fredagen, men redan dagen innan blev den presenterad på ett försvarsseminarium arrangerat av Nordiska rådet.
Författarnas budskap är klart: vi måste få en helt ny berättelse om skandinavismen, där unionstanken inte viftas bort som en utopi.
Internationellt stöd för union
Rasmus Glenthøj pekar på två saker som visar att en union mellan Danmark och Sverige-Norge (som på den tiden redan var en union) var betydligt närmare än vad som hittills kommit fram.
För det första var det internationella stödet för en skandinavisk union stark. 1800-talets politiske tungviktare i Europa, Otto von Bismarck, arbetade aktivt för en union och även Napoleon III och drottning Victoria stödde tanken.
Dessutom fanns det långt gående planer inom den politiska eliten i Köpenhamn om att kidnappa det danska kungahuset för att låta den svenske och norske kungen Carl XV ta makten och regera över en skandinavisk union. De planerna är visserligen kända från tidigare forskning, men Rasmus Glenthøj säger att man nu hittat en ny källa som i motsats till tidigare nämner namn bakom revolutionsplanerna.
- Det innebär för det första att trovärdigheten ökar. För det andra är det sensationellt, eftersom det leder direkt till den absoluta toppen av dansk politik vid den tiden, säger Glenthøj.
Namn som nämns är C.C. Hall, konseljpresident (statsminister) och utrikesminister mellan åren 1857 och 1863 och Danmarks mäktigaste politiker på den tiden. Ett annat namn är Hans Rasmussen Carlsen, inrikesminister 1864.
Också en av Sveriges mest framstående politiker på den här tiden, Louis De Geer, hörde till dem som tilltalades av unionstanken, enligt Glenthøj och Ottosen. Detsamma gäller en annan av Sveriges viktigaste 1800-talspolitiker, finansminister Johan August Gripenstedt, som 1848 talade för skandinavismen i riksdagen, innan han senare vände och blev dess argaste motståndare.
Författarna säger att planerna på en union fick stöd också i det svenska och norska kungahuset. Kungarna Oscar I (kung 1844-1859) och Karl XV (1859-1872) samt prins Oscar (senare Oscar II, 1872-1905/1907) var alla ivriga skandinavister och de var fullt införstådda med vad som var på gång. Samtidigt påpekar författarna att det bland svenskar och norrmän, även politiker, fanns gott om dem som motsatte sig planerna.
Danske kungen nära abdikera
Enligt Glenthøj och Ottesen fanns det flera ”möjlihetens fönster” för en union i mitten på 1800-talet, de nämner främst åren 1848-49 (första slesvigska kriget), 1856-57 (i och efter Krimkrigets slutskede) och våren 1864 under det Dansk-tyska kriget. I boken beskrivs till exempel att den danske kungen Kristian IX i juni 1864 bara var några timmar från att abdikera för att ge plats för en skandinavisk union.
Så frågan är, varför blev det ingen union?
- För att svara på det måste vi kombinera flera faktorer som tillsammans ledde till att det inte blev någon union. Det handlar om politik, tillfälligheter och personer. Det var flera saker som stod i vägen när det gällde såväl personer, strukturer som geopolitik, samtidigt som det fanns mycket som talade för att en union var helt möjlig.
I boken tar författarna särskilt fasta på att det saknades en skandinavisk statsman som likt Cavour (han som enade Italien) hade förmåga att se när möjligheterna för en union var som mest gynnsamma.
Rasmus Glenthøj säger att den traditionella förklaringen, att stormakterna och Ryssland var emot, inte håller, eftersom hans och Ottosens forskning visar att Frankrike, Preussen och England var för.
Fröet till Nordiska rådet
Glenthøj ser ett klart samband mellan den spirande skandinavismen på 1800-talet och Nordiska rådet, som grundades 1952 och firar 70-årsjubileum nästa år.
- Skandinavismen är den ideologi som ligger till grund för dagens nordiska samarbete. Grundidén är att man har ett gemensamt ursprung, en gemensam kultur och historia och att man är nära besläktade folk. Men om du frågar mig om en nordisk union väntar runt hörnet så är mitt svar nej. Forskning som denna kan kanske ändå skapa en medvetenhet om vilken styrka det ligger i nordiska samarbetet.
Om författarna:
Rasmus Glenthøj är lektor i nutidshistoria vid Syddansk Universitet. Han harv tidigare skrivit 1864 – Sønner af de slagne, som gav honom H.O. Lange-priset.
Morten Nordhagen Ottosen är lektor i historia och strategi vid Forsvarets høgskole i Oslo. Han har tidigare tillsammans med Glenthøj skrivit boken 1814 – krig, nederlag, frihed, som gav dem de Nordiske Historiebogspris 2017.
Åren 1814–1905 var Sverige och Norge förenade i en union.
Under 1800-talet hörde Island, Grönland och Färöarna till Danmark.
Mellan 1809-1917 var Finland ett storfurstendöme under Ryssland.
Boken Union eller undergang – Kampen for et forenet Skandinavien utges på Gads forlag i Danmark, Academic Press i Norge och senare på Historiska Media i Sverige.