Anna María Bogadóttir

Motivering: 

Hur formar vår omgivning oss som människor? Hur gör man bäst upp med tanken att jordens källor är outtömliga? Dessa hör till de frågor som arkitekten Anna María Bogadóttir reser i den illustrerade romanen Jarðsetning (”Jordfästning”, inte översatt till svenska). Boken anknyter på ett effektfullt sätt dels till en happening som Bogadóttir stod för i Iðnaðarbankis stora byggnad i Reykjaviks centrum precis innan den revs för att ge plats åt en ny och mer lukrativ funktion, och dels till en film med samma titel om byggnadens rivning, som hade premiär 2021. På bokens 40 illustrerade uppslag, som får en framträdande plats mitt i textflödet, ser man Bogadóttirs fotografier från rivningen och stillbilder från filmen samt gamla svartvita fotografier som fångar byggnadens användning samt det liv som försiggick där.  

Bankbyggnaden skapar en yttre ram för berättelsen, som handlar om byggnadens tillblivelse eller födsel, utveckling, död och till sist jordfästning. Även om byggnaden ursprungligen var tänkt att ha en roll en lång tid framöver, fick den bara lov att tjäna sitt syfte i lite över ett halvt århundrade innan den blev utdömd och avskriven som engångsbruk. Trots att byggnaden spelar en stor roll i Jarðsetning är boken mycket mer än enbart facklitteratur om arkitektur. Med en originell text och fascinerande illustrationer lyckas författaren bygga en bro mellan arkitektur och litteratur. Jarðsetning är ett imponerande och personligt verk, där författaren speglar sig själv som människa och sitt eget livsförlopp i byggnadens historia. För som Bogadóttir uttrycker det, så gömmer hus, liksom kroppen, på minnen, och kanske är vi allesammans byggnader – på väg till antingen deponering eller uppfyllnad.  

Jarðsetning är inte bara en berättelse om ett hus, utan även författarens egen utvecklingshistoria och är i den bemärkelsen en komplex biografisk roman. Bogadóttir delar sina minnen från uppväxten i en liten fiskeby i Östfjordarna, tonåren i Reykjavik och letandet efter den rätta utbildningen, som för henne till Frankrike för att studera franska, hem till Island för att läsa litteratur, till Danmark för att plugga semiologi och kulturvetenskap och slutligen till USA för att studera arkitektur.  

Parallellt med sin egen utvecklingsroman skildrar författaren i stora drag som jagberättare de samhällsmässiga omvälvningar som har skett på grund av teknologiutvecklingen, ökad internationalisering och kapitalismens ständigt större påverkan. Efterhand som horisonten blir vidare, börjar hon nära större tvivel om de olika systemens fördelar, där Bogadóttir blir allt klarare över att yta och innehåll inte nödvändigtvis följs åt. I stället för att bara läsa böcker och dikter börjar författaren målmedvetet läsa hus för att få en inblick i deras språk och symbolik.  

Jarðsetning är ett mångfacetterat verk som har ett viktigt budskap till samtiden. Författaren utmanar samhällets ideologi och värderingar som styrs av marknads- och finanskrafter, där slöseri och spill på jordens bekostnad har tillåtits fortsätta ostört alltför länge. Men som författaren påpekar, så kan bevaring faktiskt vara den mest progressiva lösningen, medan rivning och nybyggande kan vara exempel på konservatism.  

Även om idén till den illustrerade romanen kommer från rivningen av en byggnad på Island, lyckas författaren på ett kreativt och poetiskt sätt betrakta och analysera maktsystem, diskurs och hierarkier i en kulturhistorisk och internationell kontext. Jarðsetning är ett viktigt bidrag till diskussionen om kvinnors lott som under lång tid inte tecknades in i det offentliga rummet, och att kvinnor ända in på 1900-talet inte hade ett stort ord att säga i arkitekturens mansdominerade värld. Författarens geniala väg till att spegla sitt eget liv i bankbyggnaden skapar en stark medkänsla med byggnaden, som det är svårt att ta avsked från vid bokens slut när rivningen inleds. Samtidigt markerar slutet en ofrånkomlig ny början. Det här är en ovanlig och fantastisk bok.