Eli Hovdenak

Fågeln Tilde och trollet Torvald kliver av tåget och in i en stor, mörk skog. De hör skumma ljud och Tilde blir rädd. Vad är det för odjur och vad är det de vill?

Men det är ingenting att vara rädd for. Det visar sig att skogen är några träd intill järnvägslinjen. Mellan träden finns det inga elaka odjur, bara andra fåglar. Och de skrämmande ljuden, de visar sig komma från två små ugglor som också är rädda och som småningom blir Tildes och Torvalds nya vänner. Det som först verkade skrämmande, var helt ofarligt.

Landskapet i Eli Hovdenaks Det var ikke en busk är tvetydigt, närmast gåtfullt. Mycket är igenkännbart. Ännu mer är annorlunda än vad det ser ut att vara. På de första boksidorna är landskapet mörkt och dystert, ägnat att skrämma både stora och små. Men rätt snart dyker humorn upp med skämtsamma ordlekar, naiva missförstånd och roliga repliker. Även illustrationerna är roliga på ett underfundigt, lågmält sätt. Tilde säger att träden växer fel väg. Men illustrationen visar att det är en spegelbild i vattnet. Tilde har glömt nyckeln till stugan. Men vi ser den hänga under takåsen. Det gör boken ägnad för samtal mellan vuxen och barn. Då kan samtalet kanske handla om att det kräver mod att gå in i en mörk skog, men att det är bra att göra det med en vän. Ifall det slutar med skratt och nya vänner, är det ännu bättre.

En rad kontraster stöttar upp färden in i skogen. Tilde är liten, Torvald är stor. Tilde pratar mycket, Torvald är tystlåten. Först är Tilde och de små ugglorna ängsliga, till slut känner alla sig trygga.

Illustrationerna är mörka, men blir småningom upplysta av röda, gula och gröna pastellfärger. Och humorn är en genomgående kontrast till det skumma. Tillsammans blir det en robust och vacker helhet.

Det var ikke en busk kan verka som en liten och beskedlig bok, men visar sig vara originell, mångfaldig och ovanligt genomarbetad.  Den har intryck av klassisk reselektyr och kan läsas symboliskt. Hovdenak har en säregen linjeföring och är en personlig, litterär röst i det norska bilderbokslandskapet. På stilfärdigt vis förmår hon berätta en historia om att röra sig ut i det okända, på ett sätt som upplevs som både underhållande och berörande för läsaren. Boken kan läsas av modiga barn och ängsliga vuxna, det vill säga av de allra flesta av oss.

Eli Hovdenak, född 1956, är utbildad bildkonstnär som är representerad i band annat Nasjonalgalleriet, Riksgalleriet och Norsk kulturråd. Det här är hennes femte egenillustrerade barnbok. År 2014 fick hon Kulturdepartementets pris for bästa bilderbok. Böckerna har översatts till franska.