Lars Amund Vaage

Lars Amund Vaage har ett långt och mångsidigt författarskap bakom sig: sedan debuten 1979 har han skrivit noveller, dikt, barnböcker, essäistik och romaner. Och med Det uferdige huset (inte översatt till svenska) verkar det som om författaren har föresatt sig att smälta samman många av de kunskaper och erfarenheter han har som författare – både skrivandets och livets erfarenheter, är det på sin plats att precisera. Sett på det viset framstår Det uferdige huset som en snart sagt förädlad vändning i författarskapet. ”Förädlad” för att Det uferdige huset är ett av Vaages finaste verk, och ”vändning” för att romanen växer fram som ett makalöst verk, trots att det omisskänneliga i författarens uppmärksamma stil och många av Vaages kända grundmotiv tydligt är närvarande även denna gång.

Med sin nya roman för Lars Amund Vaage författarskapet flera steg vidare. Å ena sidan utvecklar han den klara, djupa och personliga stilen vi känner från hans tidigare romaner, men Det uferdige huset är också en brett anlagd berättelse där författaren kombinerar och utnyttjar element från en rad traditionella litterära former och dispositioner. Vaage både antyder och tar öppet i bruk ett myller av genregrepp och former som vi företrädesvis känner från forna tiders skapelseberättelser, uppväxtskildringar, bygdehistorier och konstnärsporträtt, för att nämna några av förbindelselinjerna som författaren helt tydligt är medveten om. Men så är Vaage samtidigt också en erfaren författare som vet att avstå från pastischens nyckfulla möjligheter. Vaage är först och sist en utforskande och vetgirig romanförfattare som undviker nostalgins och det sötsliskigas lättvunna fristäder även när han ger sig i kast med distinkta element från exempelvis den historiska romanen.

Det uferdige huset är ett rikt, tänkande prosaverk – det går en essäistisk tråd genom romanen, ja så röd är tråden att man kan kalla den romanpoetik och konstpoetik.

 ”Alle endrar seg, også dei døde”, tänker huvudpersonen Gabriel på ett ställe i boken, och kanske är just den utsagan en bärande mening i Lars Amund Vaages roman. Konststycket ligger i att Vaage förmår kombinera både etisk självgranskning och estetisk reflektion i en roman som böljar fram mot oväntade insikter.