Matias Faldbakken
Motivering:
När Matias Faldbakken 2000 debuterade som författare, under pseudonymen Abo Rasul, var han redan en etablerad bildkonstnär. Från och med hans föregående bok, The Hills och i ännu starkare grad i årets roman, Vi er fem, är det som om vi har med ett helt nytt författar- och konstnärskap att göra. Stil, språkton och miljöer skiljer sig kraftigt från Faldbakkens tidigare produktion – liksom Vi er fem också skiljer sig från merparten av den norska samtidslitteraturen överlag.
Romanen är en osannolik blandning av realistisk familjeroman, bygdeberättelse, sci-fi-äventyr och rysare i ett. Det är ett prov på Faldbakkens romantekniska färdigheter att dessa tillsynes motstridande premisser inte får berättelsen att knäa, utan tvärtom går upp i en säregen enhet, som inte skulle kunna existera någon annanstans än i just i den här romanen.
I Råset, tre timmar norr om huvudstaden, bor Tormod och Siv, med två barn, hus och hund. Tillsynes ett vanligt par och en vanlig familj, där det enda som bryter mot normaliteten ligger i Tormods utsvävande drogförflutna, som Siv räddade honom från. Nu lever de som en rätt så konventionell familj, där far jobbar i verkstaden, medan mor ”tar sig” en episod till av en Netflix-serie, med taffel sticks, Cola Zero eller ”lite vitt i glaset” framför teven. Och så går dagarna, det vill säga tills hunden dör, och en annan substans kommer in i deras liv: en lerklump, som Tormod får i gåva av en gammal vän och dryckesbroder. Med ständig tillförsel av nya substanser och material där ute i verkstaden växer lerklumpen till sig, som ett slags grabbig variant av en surdeg, allt större och starkare, tills den gradvis antar skepnaden av ett handlande, levande väsen. Och så är de åter fem i familjen.
Vi er fem är en roman som kännetecknas av ovanliga och verkningsfulla temposkiftningar och en rå, men även varm humor. En förnimbar, materiell verklighet träder tydligt fram både i vardagens intimitet (”Siv lå med ryggen mot ham, langt utpå sengen. Ryggstykket hennes så ut som et stort, ustekt brød i månelyset”), i skildringen av fysiskt arbete, och i osedvanligt starka och trovärdiga skildringar av rusupplevelser. Prosan imponerar på satsnivå, samtidigt som en anar alternativa tolkningar av den samtida norska verkligheten bryta igenom den humoristiska ytan.
”De færreste på Råset hadde det såkalte ambisjonsmonsteret i seg, dette er ikke egentlig noe tema for oss”, säger Faldbakkens allvetande romanberättare, och antyder med det att familjen kan betraktas som något av en motpol till den urbana medelklassen vars tillvaro så ofta speglas i både konsten och det offentliga samtalet. Samtidigt är formuleringen med ”tema” karaktäristiskt för en roman som betraktar sina egna ansatser till analys av mer samhällsmässig karaktär med en lekfullhet som inte nödvändigtvis gör de sociala observationerna mindre giltiga.
”Skaparglädje” är ett ord som ofta dyker upp i medvetandet under läsning av romanen. Tormods begeistrade lerfantasi speglas i romanens egen glädje över att mana fram originella människoporträtt genom lek med olika stilar och genrer, gärna med inslag av stående floskler och formler, som ges eget liv och egna betydelser inom romanens universum. Samtidigt har skaparglädjen en bismak, för Tormods mörka och överskridande förflutna återuppstår i det nästan Frankenstein-aktiga förhållandet mellan skaparen och hans leriga skapelse. Att säga att Vi er fem därmed utgör ett slags teknologikritik, eller samhällskritik, låter dock reducerande om en roman som först och främst imponerar i kraft av en vitalitet som utstrålas lika starkt i barnporträtten och bygderealismen som den gör i skapelsetematiken och blicken för sociala strukturer.