Tomas Espedal
Med böckerna Biografi (1999), Dagbok (2003), Brev (2005), Gå. Eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv (2006), Mot konsten (2009; på svenska 2013) och Imot naturen (2011) har Tomas Espedal (f. 1961) skapat en helt egen genre i norsk litteratur: Å ena sidan är detta bekännelser som hela tiden handlar om författaren själv och hans liv. Å andra sidan är det sirligt utförd litteratur, där varje mening uppenbart också måste genomgå ett eget poetiskt kvalitetstest. Författaren söker samtidigt sanningen om sig själv och skönheten i sig själv. Här finns få direkta och råa avslöjanden, men en koncentration av stämningar och känslor som inte blir tillgängliga på annat sätt än uttryckligen genom skönlitteratur.
Bergeners (2013) fortsätter detta projekt och förnyar det vidare. Mycket i boken kretsar kring en kärlekssorg som också var central i Imot naturen. Samtidigt har författarens dotter blivit vuxen och har flyttat hemifrån, och han återvänder ständigt till den döda modern och till scener från barndomen. En central sekvens i boken skildrar hur Espedal firar sin femtioårsdag ensam: Han både njuter och plågas av sin ensamhet. Det är den som skapar konst, men den innehåller även genuin smärta.
Boken är fragmentarisk och oberäknelig. I ett avsnitt möter han Dag Solstad i Madrid och får råd om hur man bör se Goyas svarta målningar, i ett annat är han i New York City med sin käresta. Han rör sig fritt mellan Nordens stora städer, men mest uppehåller han sig i Bergen. Bokens titel är en allusion på James Joyce och hans Dubliners, och många kända bergensare porträtteras raskt och underhållande.
En annan prosalyrisk höjdpunkt finns i det Espedal kallar ”Balladen om Danmarksplass”, Bergens mest urbana plats och största gatukorsning, med stora bostadshus och en kyrkogård tätt inpå. Espedal har tidigare bott i närheten och balladen om platsen får en säregen storstadstristess, karakteristisk för Espedals stil och ton:
En bil braser inn i en annen bil og to kjærester dør,
alt du trenger for å dø, finnes på Danmarksplass.
Det er en gravplass i skråningen over Fjøsangerveien.
Det er en bensinstasjon i Michael Krohns gate.
Det er en ledig leilighet i Ibsens gate. Her bodde en
gang Charlotte.
O Danmarksplass. Uten Danmark. Uten Charlotte, uten Josefine, uten
Olga, uten Stine, uten Suzanne, uten
Pia, uten Mette, uten Amalie, uten Maja, uten Janne;
hva gjør man egentlig her i disse gatene uten navn?
Uten by. Bare en plass hvor bilene møtes i bilens
hastighet forbi. Bare gater, ingen by. Ingen skog.
Ingen trær. Ingen mark eller myr. Ingen dyr. Ingen
elv. Bare denne tidløse strømmen av trafikk som
renner som sildrer som buldrer som bukter forbi.
Som renner i strie strømmer forbi Ingentingplassen.