Nordens historia

kunstværk -Island
Från Leif Eriksson till bildandet av Nordiska rådet – Norden har en gemensam historia som går mer än tusen år tillbaka i tiden. Det har varit perioder av både vänskap och stridigheter, men de senaste hundra åren har de nordiska länderna kommit närmare och närmare varandra både när det gäller tvärkulturell förståelse och acceptans för olikheter.

När Leif Eriksson – även kallad Leif den lyckosamme – seglade från Grönlands västkust år 1002 tänkte han knappast på att hans resa skulle skriva in sig i världshistorien. Leif Eriksson, om någon, är en symbol för det Norden som ända sedan vikingatiden har haft en speciell gemenskap över nationsgränserna. Han föddes på Island, växte upp på Grönland och tillbringade ett par ungdomsår i Norge. Leif Eriksson var en nordisk kosmopolit. År 1003 seglade han med sitt skepp ända bort till Vinland, eller Newfoundland som vi kallar det i dag. Han blev därmed den första europé någonsin att landstiga i Amerika, flera hundra år före Christopher Columbus.

På Leif Erikssons tid blev stora delar av Norden för första gången ett enat rike under vad som har kallats det norska väldet.

På Leif Erikssons tid blev stora delar av Norden för första gången ett enat rike under vad som har kallats det norska väldet. De norska kungarna kontrollerade efterhand såväl Färöarna, Island som Grönland, och det fanns ett nära utbyte mellan vikingakungarna i Sverige och Danmark.

De nordiska vikingarna nådde inte bara nuvarande Kanada, utan också avlägsna städer långt inne i Ryssland och vid Medelhavet. Vikingarna har med tiden blivit kända som blodtörstiga krigare, men de var först och främst sjökunniga köpmän och fredliga bönder som höll djur och brukade mark. Vikingarna var på så sätt med om att föra in Norden i en modern tidsålder, och med införandet av kristendomen kring millennieskiftet kom Norden också kulturellt närmare övriga Europa.

Norden smälter samman

Kristendomen förde med sig en ny kulturell strömning till Norden. Man byggde stora kyrkor, som domkyrkorna i Stavanger och Ribe, samt grundade kloster och biskopssäten så långt bort som i västra Grönland. Köpstäder grundades, slott uppfördes, och nya matvanor och klädmoden introducerades i och med den ökande handeln med sydligare städer och länder.

Söderifrån kom inte bara spännande nya impulser, utan även pesten, eller digerdöden som den också kallas. Den fick allvarliga följder och var nära att utrota befolkningen både i Norge och på Island. Man vet inte om det också var pesten som dödade de grönländska nordborna, men man vet att den nordiska civilisationen i västra Grönland dog ut i början av 1400-talet. Först 300 år senare skapades på allvar kontakt igen mellan Grönland och övriga Norden.

Under medeltiden blev Nordens ställning som kulturell, ekonomisk och politisk enhet fastställd.

Under medeltiden blev Nordens ställning som kulturell, ekonomisk och politisk enhet fastställd. Det skedde 1397 när Sverige, Danmark och Norge förenades i Kalmarunionen, som egentligen var ett nordiskt storrike. Unionen innefattade även de gamla norska besittningarna Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Färöarna och Island samt Åland och Finland, som hade kommit under svenskt styre under medeltiden. Kartan över Kalmarunionen ser ut ungefär som kartan över Norden gör i dag.

Unionen mellan de nordiska länderna var relativt stark under de första åren, men gradvis blev relationerna allt svagare och präglade av interna konflikter med Danmark-Norge på ena sidan och Sverige-Finland på andra. Kalmarunionen upplöstes till slut och följdes av en period med nordiska stridigheter, bland annat som en följd av det berömda blodbadet i Stockholm 1520, när den danske kungen Kristian II i ett försök att behålla makten över Sverige lät avrätta ett flertal adelsmän och andra framstående medborgare i den svenska huvudstaden.

Kolonier och krig

Under senmedeltiden och renässansen halkar Norden efter på många sätt jämfört med resten av Europa. Sverige utvecklades visserligen under samma period till en verklig europeisk stormakt som kontrollerade stora delar av Östersjön, inklusive det mesta av nuvarande Baltikum samt områden i nuvarande Tyskland och Polen. Även var Finland var fortfarande en del av det svenska riket. Danmark-Norge försökte etablera sig som kolonialmakt med övertagandet av Tranquebar (nuvarande Tharangambadi) i Indien, delar av nuvarande Ghana i Afrika och de tre karibiska öarna Saint Thomas, Saint John och Saint Croix. De tre sistnämnda var danska besittningar fram till 1917.

Ändå stod Norden i skuggan av de blomstrande stadsstaterna i söder och sjömakter som Spanien, Portugal, Nederländerna och England, som börjat erövra världen utanför och hade stort inflytande på utvecklingen i Europa. Varken Danmark-Norge eller Sverige-Finland kom att spela samma nyckelroll; istället förde de tidigare unionsländerna upprepade krig mot varandra i sina försök att få full kontroll över ett enat Norden.

Krigen var uppslitande och föll främst ut till Sveriges fördel. Först tvingades Danmark avträda det frodiga och välutvecklade Skåne samt Halland och Blekinge till Sverige. Och 1814 avträddes hela den danska tvillingnationen Norge till Sverige, som under tiden hade förlorat Finland till en annan ärkerival: Ryssland. Danmark behöll kontrollen över Island, Färöarna och Grönland, som landet under tiden hade koloniserat.

En ny början

Under 1800-talet begravdes stridsyxan mellan Danmark och Sverige. Båda länderna hade allteftersom fått status som småstater i ett europeiskt sammanhang, men stormakterna såg strategiska fördelar med att länderna förblev självständiga. Det fanns ett behov av buffertstater mellan stormakter som Ryssland, Preussen, Frankrike och Storbritannien, och man såg fördelar med att Östersjön inte kontrollerades av en enda makt.

Utbredd fattigdom präglade första hälften av 1800-talet och många utvandrade till Amerika i hopp om ett nytt och bättre liv.

Industrialiseringen blev på många sätt en ny början för de nordiska länderna. Utbredd fattigdom präglade första hälften av 1800-talet och många utvandrade till Amerika i hopp om ett nytt och bättre liv. Den blomstrande industrin skapade ett behov av arbetskraft i de växande städerna, och det uppstod tung industri, gruvdrift och varvsindustri i stora delar av Norden.

Både i Finland, Norge och på Island fanns det starka frihetskrafter, och även på Åland och Färöarna drömde många om självständighet, eller åtminstone ett omfattande självstyre. Norge fick sin självständighet 1905 och Island 1918. Finland förklarade sig självständigt från Ryssland 1917, men var tvungen att gå igenom ett bittert inbördeskrig åren efter mellan parter som ville ha en nära relation till Ryssland respektive övriga Norden. Medan Norge valde att bli en konstitutionell monarki, som Sverige och Danmark, blev Finland en republik vars utrikespolitik i hög grad baserades på en vänskapsrelation till Ryssland.

Kriget som splittrade

Industrialiseringen gav grogrund för en ökad demokratisering och efter första världskriget etablerades folkstyret fullt ut i Norden. Medan de nordiska länderna hade varit neutrala under första världskriget tvingades Danmark och Norge in i andra världskriget när Tyskland 1940 anföll och ockuperade de båda länderna. Sverige förblev neutralt under hela kriget, medan Finland inledningsvis stod på den tyska sidan. Finland led enorma förluster i striderna mot först Sovjetunionen och senare Tyskland. Även Norge påverkades starkt av kriget.

Island, Färöarna och Grönland stod under kriget utan egentlig kontakt med övriga Norden, men var under amerikansk/brittisk kontroll. Speciellt den amerikanska närvaron på Grönland hade på bara några år satt i gång en snabb utveckling i det tidigare isolerade samhället, som främst hade livnärt sig på fiske och fångst.

Efter kriget var den ekonomiska utvecklingen stark i hela Norden, bland annat tack vare den amerikanska Marshallhjälpen. Finland balanserade utrikespolitiskt mellan en nära relation till Sovjetunionen och ett allt större närmande mot väst och därmed de övriga nordiska länderna. Landet förde en strikt neutralitetspolitik i enlighet med ryska krav och bedrev handel med både väst och Sovjetunionen. Medan Sverige höll fast vid sin neutralitet gick Island, Danmark och Norge 1949 med i den militära försvarsalliansen Nato.

Välfärd och nya pakter

Utåt sett såg Norden kanske splittrat ut, men internt fanns det starka krafter som såg fördelarna med ett bilateralt samarbete som kunde föra de nordiska länderna närmare varandra kulturellt, ekonomiskt och politiskt – i den mån de olika utrikespolitiska intressena tillät det. Detta ledde till bildandet av Nordiska rådet 1952.

Redan före andra världskriget hade de första spadtagen tagits för den nordiska välfärdsmodellen. Norden stod ut från resten av Europa genom högre skatter och avgifter som användes till att bygga upp ett socialt skyddsnät. De nordiska välfärdsmodellerna byggdes ut ytterligare åren efter kriget och säkrade bland annat en moderniserad sjukvård och skola. De kulturella broarna över de nordiska landsgränserna och det gemensamma intresset för social-, miljö- och finanspolitik utgjorde grunden för Nordiska rådet.

De kulturella broarna över de nordiska landsgränserna och det gemensamma intresset för social-, miljö- och finanspolitik utgjorde grunden för Nordiska rådet.

De fem nordiska länderna Island, Norge, Finland, Danmark och Sverige samt de självstyrande områdena Åland (självstyre 1921), Färöarna (självstyre 2005) och Grönland (självstyre 2009) upplevde alla en ekonomisk tillväxt under andra hälften av 1900-talet tack vare en växande export och ökad utvinning av råvaror som olja och naturgas. Medan speciellt Finland och Island har upplevt både ekonomiska upp- och nedgångar under årtiondena kring millennieskiftet. Under samma period blomstrade särskilt den norska ekonomin tack vare den stora oljeutvinningen i Nordsjön.

Även om utvecklingen i Norden i stora drag följs åt, så präglade historien de enskilda ländernas intresse av att ingå nya allianser. Danmark blev medlem i EG 1973 och senare i EU. Först 1995 blev Sverige, Finland och Åland EU-medlemmar, medan Norge och Island fortfarande står utanför tillsammans med Grönland och Färöarna. Sverige och Finland är däremot fortfarande inte medlemmar i Nato. Endast Nordiska rådet förenar alla nordiska länder.

I dag står Norden enat – inte i en lika nära politisk-ekonomisk gemenskap som på Kalmarunionens tid, utan snarare som då när Leif den lyckosamme upptäckte Amerika. Precis som då färdas nordiska medborgare i varandras länder, man gör affärer med varandra och man vill trots språkliga och kulturella skillnader ha öppenhet, nyfikenhet och kreativitet som säkerställer stabilitet, trygghet och ekonomisk tillväxt, både i Norden och i världen utanför.