Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson (ill.)

Kim Fupz Aakeson
Photographer
Robin Skjoldborg / Gyldendal
Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson (ill.): Søndag, 2011

Under de sju dagar som i vår kultur utgör skapelsen och därmed också arbetsveckan, utspelar sig bokens handling: På det yttre planet handlar det om ganska triviala vardagshandlingar som inköp, matlagning, städning, tv-tittande och godnattpuss. Men på det inre planet följer läsaren det drama som utvecklar sig i den fem–sexåriga Torsten, då Willy, hans enda och sämsta vän får ett tvivel att gro i hans sinne: Är mina föräldrar enbart glada över att få en bebis för att de inte längre älskar mig?

Boken handlar om det viktigaste i ett barns liv, om att höra till och om att bli omgärdad av kärlek och omsorg, också när man inte (längre) är ensam om att få uppmärksamhet.  Willy ger såväl tvivlet som tvivlets negativa konsekvenser en röst då han säger till Torsten att föräldrarna inte längre tycker att han är söt, men att han kanske kan få komma till ett barnhem eller flytta in på biblioteket som är öppet och gratis. Fylld av tvivel ställer Torsten frågor om kärleken vid varje tillfälle han kan. Han röjer upp på sitt rum. Han fixar till sin nallebjörn. Han föreställer sig möjliga scenarier. Han drömmer. Och han får ett gediget stöd av sin farmor. Alltihopa leder till att han kan göra en lista över det han vet om kärlek. Han blir färdig med listan precis samtidigt som föräldrarna bjuder in honom på söndagsfrukost mellan sig i dubbelsängen. Och han känner – just nu i alla fall – att det finns tillräckligt med kärlek till alla.

Historien är karaktäristisk för Kim Fupz Aakeson och visar en form som han verkligen bemästrar: den stramt komponerade och enkla berättelsen som är vardaglig och barnlogisk och som låter bra i barnöron när den läses högt, men som också rymmer en mängd små kommentarer som pockar på reflektioner hos den vuxna (hög)läsaren. Författaren har förmågan att skriva på ett sätt som gör att barnets vardag uppenbarar sig i all sin eftertänksamhet, i ett brett känslospektrum och med alla sinnen aktiva. Vardagen blir därför igenkännbar för de barn som hör berättelsen och den vuxna läsaren får en möjlighet att vara på samma nivå som barnet i dess inställning till det som annars kan te sig banalt.

Bokens illustrationer följer inte endast orden i handlingen, utan är så berikande att alla fasetter i texten liksom uppgraderas. Vardagen blir ännu mer vardag. Kompisarna blir ännu mer filosofiska. Farmorn blir ännu mer levnadsklok. Nallen Herr Brix får ännu mer själ. Symbolerna får ännu mer kraft. Och sinnena blir ännu skarpare. Tänk att en illustratör kan skildra en pappa som insuper doften av sin bebis, inte bara med sin alltför stora näsa, utan med hela kroppen i en båge som en organisk förlängning av näsan. Det kan man kalla doftförstärkare. Å andra sidan berättar illustrationerna underfundiga sidoberättelser till historien som exempelvis i fantasiscenariet då pappa, mamma och den nya bebisen kommer på besök på biblioteket, där Torsten sitter och läser högst upp på en bokpyramid. Pappan håller stolt upp bebisen mot Torsten, medan mamman har blicken fäst intresserat på böckerna på hyllan.

Vi föreslår den här bilderboken för att den inom snäva ramar lyckas berätta en historia som kunde ha varit banal och föga trovärdig, men som istället får både barn och vuxna att känna lyckan i att det finns tillräckligt med kärlek till alla – i alla fall just nu. Søndag är ett verk i vilket både text och illustrationer vågar vara enkla och ger varandra medhåll och motstånd så att vi får uppleva en ovanlig, genuin bilderbok av hög konstnärlig kvalitet.

Cecilie Eken, Jens Raahauge och Søren Vinterberg.