Sirpa Kähkönen: Graniittimies ("Granittmannen")
Fulla av framtidstro överger Klara och Ilja allting, till och med sina finska namn, och åker skidor i 600 kilometer till utopins portar. Det nygifta paret vill vara med och bygga upp ett nytt, fritt och rättvist samhälle. Året är 1922 och platsen Petrograd.
Under åren efter inbördeskriget i Finland var det tusentals kommunister som frivilligt hoppade av eller fördes med våld, ”skjutsades”, till Sovjetunionen. Men det som mötte dem bakom östgränsen var inte ett arbetarnas paradis, utan en hård överlevnadskamp i nöd och elände, slutligen Stalins förföljelser och i många fall en död som folkfiende. Drömmarna krossades och de röda idealisterna hade till sist inget hemland någonstans.
Sirpa Kähkönen känner den här tidsperioden som sin egen ficka – eller sin farfars ficka, för släkthistorien är en av trådarna i romanen. Men historiekunskap är bara bakgrunden till den här berörande och djupt mänskliga berättelsen, som lyfter fram öden som sopats ut i nationens marginal och blåser liv i en hel försvunnen stad.
Kähkönen själv kallar vänkretsar från det förflutna för ”androtoper” och låter deras öden förkroppsliga historiens vändningar. Och vilket sällskap vänkretsen i Petrograd var! Opportunisten Tom, den unga cirkusstjärnan Sjura, sensuella Jelena, affärsmannen Henrik, begåvade Galkin – och Iljas lillebror Lavr, som inser sanningen och vill flytta tillbaka till Finland. Och framför allt Glädjesmederna, de otaliga föräldralösa och trasiga gatubarnen. Två av dem, Genja och Dunja, tar Klara till sig som om de var hennes egna barn. Genom den här vänkretsen öppnar Kähkönen upp ett sant mänskligt perspektiv på hjulen i det kommunistiska maskineriet och visar samtidigt hur enkelt det går att sluta ögonen – och hur långsamt och smärtsam det är att öppna dem igen.
Graniittimies är i stor utsträckning berättelsen om Klara och gatubarnen. Medan Ilja, en sann bolsjevik, sitter i sin fåtölj utrustad med statens stämpel, betraktar Klara samhället från en annan nivå och ser mer och tydligare. Mitt i torftigheten lyckas hon skapa en fast punkt i barnens liv: det är soppkök, gymnastik, arbetspraktik, planering av paradprogram. ”Ibland tror jag nästan på det”, säger Sjuras papa till Klara. ”Att det kan vara möjligt att skapa en liten utopi. Ni hör till det lilla, Klara. Ni är det praktiska.” Och Klara svarar: ”Finns det ens något annat än det lilla?” Liksom Klara ser Kähkönen symbolvärdet och betydelsen hos det lilla och vardagliga i relation till stora idéer och strukturer.
Språket i Graniittimies är levande och visuellt och det har en charmig nyans av klangen från svunna tider. Till en början berättar Klara som ett vittne för efterkommande generationer om åren först i Petrograd och sedan i Leningrad. I det tredje kapitlet möter vi vännerna i de tolstojanska kulisserna i Skatjki och nu är berättaren en utomstående. Det fjärde kapitlet – den hjärtskärande tröstlösa avslutningen – krossar utopins sista gnistor av hopp. I det femte står vi vid ruinerna.
När utopin börjar rämna, rymmer nationaldjuret björnen från cirkusen och simmar med järngrimman om halsen i den vackert reflekterande, men stinkande kanalen, därifrån smutsen svämmar över till gator och källare, gatubarnens tillhåll och även in i Klaras och Iljas fönsterlösa hem i ett pannrum.
Lenin dör, Petrograd blir Leningrad och de finska utopiskaparna fiender. Gatubarnen förlorar sin tillit, människor försvinner, papper och minnen bränns upp. När utrensningens vågor slår över staden, ersätter egoism och svekfullhet det sista av offervilja och ideologi.
Klara orkar länge tro på det omöjliga, men när Thomas Mores förbjudna verk för andra gången finner sin väg till hennes sjukbädd, återstår inte mycket av tron och Klaras enkla konstaterande säger allt: ”Det försvinner ifrån oss.”
Sirpa Kähkönen är en prisbelönad prosaist, känd för sina många verk som behandlar de smärtsamma åren inom Finlands moderna historia. Graniittimies var nominerad till Finlandiapriset 2014.