Hans Wallmark (Indlæg)

Herr president! Jag tror att både Øyvind och jag nu kommer att fungera som något slags tankemässiga broar mellan utrikesministrarnas redogörelse och försvarsministrarnas redogörelse. Øyvind nämnde ju NATO. Det var så att jag hittade den sista lappen på mitt förra anförande, men eftersom tre minuter hade tagit slut kunde jag då inte använda mig av den. Men nu kan jag ta den.

Jag tänkte betona just det Øyvind sade, nämligen att vi är fem stater som har valt olika utrikes- och säkerhetspolitiska lösningar. Några är med i NATO, några är med i EU och några är med i EU men har undantag från den europeiska säkerhetspolitiken.

Ibland får jag frågan från danska och norska vänner, och de kan vara socialdemokrater: Nå, varför är inte ni med i NATO? Jag tycker att det är en väldigt befogad och relevant fråga: Nå, varför är icke Sverige med i NATO? Man kanske inte ska fråga mig så mycket, för jag representerar ett av riksdagens två partier som långsiktigt är för ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag önskar att vi när vi har försvarsministrarnas redogörelse skulle ha fler socialdemokrater från Norge och Danmark som ställde sig i denna talarstol och frågade svenskarna, och kanske svenska socialdemokrater: Nå, varför är ni icke med i NATO?

Då är det så, mina vänner, att det i dag har presenterats en utredning som kallas den Bertelmanska utredningen, och det är en enmansutredning som har undersökt Sveriges internationella relationer. Den utredningen kommer fram till att Sverige har tagit många steg in i NATO men inte det sista och slutgiltiga. Vi har egentligen alla förpliktelser och allt ansvar, och det enda vi inte har är den säkerhetsgaranti som NATO innebär. I övrigt har vi egentligen allt – både fördelar och nackdelar, både ansvarsområden och vad man själv bidrar med. Men vi har inte säkerhetsgarantin.

Därför tycker jag att just den frågan, formulerad på norska och danska och gärna av socialdemokrater, är befogad: Nå, varför är inte ni med i NATO?

Det som utredningen också landar i är en slutsats, nämligen: En saklig och intressebaserad prövning av vad ett NATO-medlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.

Mina vänner! Jag vill säga från Sveriges talarstol att jag tycker att det är en utomordentligt bra slutsats. Det borde prövas hur man kan ta nästa steg, nämligen den intressebaserade prövningen av ett Natomedlemskap. Och, ja, vi borde göra det tillsammans med Finland.