Erkki Tuomioja (Indlæg)

Ärade ordförande,

Herr president! Som veteran i Nordiska rådet som har varit med redan under den tid då det var otillåtet för försvarsministrarna att ta del i rådets arbete och inte heller möjligt för andra att tala om säkerhetspolitik, välkomnar jag att försvarsministrarna ställer upp och att försvarsfrågorna är regelrätt med i våra diskussioner.

Det finns tre särskilda orsaker till att försvarsfrågorna är välkomna. Samtliga nordiska länder kämpar med nödvändigheten att hålla den offentliga ekonomin i balans och är i behov att kunna prestera mera med snarare minskande än växande resurser. Försvaret utgör inget undantag.

Alla europeiska länder är i samma situation. Ett sätt att försöka svara på dessa utmaningar är att öka det internationella samarbetet. I Nato talar man om smart defence, i EU om pooling and sharing. I dessa sammanhang hänvisar man ofta till det mycket pragmatiska samarbetet som de nordiska länderna utvecklar inom ramen för Nordefco som en förebild. Samarbete beträffande alla de pragmatiska områdena pågår rätt bra, men det finns ännu många oanvända möjligheter att gå vidare.

För det andra åtnjuter de nordiska länder stor respekt för sina krishanteringsinsatser i FN:s och andra organisationernas operationer till vilka de har kunnat bidra med sin erfarenhet och expertis på ett allmänt uppskattat sätt. Ett grundval för detta är att de nordiska länder i motsats till stormakter aldrig har några geopolitiska ändamål eller någon dold agenda för sina insatser, utan utgår från att de enbart vill bidra till hållbara lösningar i konflikter på ett sätt som mest effektivt minskar mänskligt lidande för alla.

För det tredje, i en situation där vi alla är bekymrade över hur användingen av militär styrka i strid med internationell lag har ökat motsättningar och spänningar har behovet för ett ökat beredskap också vuxit, och det nordiska samarbet ger också mervärde på dessa områden.

Det är möjligt och viktigt trots allt, att de nordiska länderna har valt olika lösningar i sina förhållanden till EU och Nato. Vi bör respektera dessa olika lösningar, även om det pågår en diskussion om dessa som också reflekteras i nordiska debatter. För det nordiska samarbetet i säkerhetspolitiken behöver vi inte måla hotbilder utan utveckla olika sätt för att kunna påverka och bidra till lösningar som avvecklar spänning och förebygger konflikter.