Hans Wallmark (Indlæg)

Herr president! Vi pratar försvarsfrågor. Av de fyra första talarna var hälften från Sverige och hälften från Finland. Det säger något om hur viktig försvars- och säkerhetspolitik är för just dessa två länder, kanske av den anledningen att båda står utanför Nato. Därför blir försvars- och säkerhetsfrågor än mer existentiella för våra länder.

När det gäller den redogörelse som försvarsministern avgav finns det som oppositionspolitiker egentligen ingen anledning att ha en avvikande uppfattning. Det är så här man måste arbeta, med ökad övningsverksamhet, mer träning, mer på materielsidan, med lägesbeskrivningar och att påpeka för Ryssland att man inte kan flyga över Östersjön med frånslagna transpondrar. På punkt efter punkt kan vi säga att vi har en gemensam linje. Men det finns också skillnader, och det är naturligtvis i synen på hur vi långsiktigt ska förhålla oss till de etablerade försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten som finns i Europa, mellan Europa och USA och i Nato.

Därför tycker jag för egen del att Sverige som ett icke Natoland ändå kunde vara berett att delta i den snabbinsatsstyrka som Nato är berett att sätta upp, inte minst för att markera i förhållande till våra baltiska vänner och vara med och öka tröskeleffekten.

Det andra, herr president, är skillnaden mellan Sverige och Finland i synen på att vara allianslösa. Båda regeringarna uttrycker att de står för allianslöshet. Men i Finland och i finsk debatt finns det alltid ett men, nämligen att man ser medlemskapet som en möjlighet. Det ska inte aktiveras nu, men man ser det som en möjlighet. När jag träffar ledande finska politiker säger de: Om det är i nationens intresse. Det tycker jag är ett väldigt bra uttalande, för då står man ovanför den egna partihemvisten och den egna ideologiska åsikten.

Jag skulle önska att svenska socialdemokrater i alla fall kom så långt i närtid att man erkände att om det vore i nationens intresse, i Kungariket Sveriges intresse, skulle medlemskap kunna vara en möjlighet.