Rätt till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning i Sverige efter arbeidsavklaringspenger från Norge
Information
Den som har arbetat i ett annat EU- eller EES-land och blir arbetslös kan under vissa förutsättningar få arbetslöshetsersättning i bosättningslandet på grund av försäkrings- och anställningsperioder som har fullgjorts i det andra landet. Uppgifter om sådana perioder ska lämnas i intyg PD U1 som utfärdas av myndigheterna i arbetslandet.
Arbeidsavklaringspenger (AAP) är en förmån som lämnas till den som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom och som söker arbete. Den som uppbär AAP omfattas av den norska socialförsäkringen (Trygden) men förmånen ger inte rätt till arbetslöshetsersättning i Norge. Perioder med AAP kan därför inte intygas som försäkringsperioder som ger rätt till arbetslöshetsersättning av de norska myndigheterna.
Till följd av en överenskommelse mellan svenska och norska myndigheter om att information om perioder med AAP kan lämnas i ett följebrev till intyg PD U1 kan dessa perioder styrkas och därmed ligga till grund för beräkning av ramtid i den svenska arbetslöshetsförsäkringen. Med denna överenskommelse löstes ett gränshinder som i vissa fall hindrade den som uppburit AAP i Norge från att få arbetslöshetsersättning i Sverige. Den som har uppburit AAP i Norge riskerar fortfarande att gå miste om inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning i Sverige.
För att ha rätt till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning i Sverige krävs bland annat medlemskap i svensk arbetslöshetskassa under tolv sammanhängande månader. Försäkringsperioder från Norge kan tillgodoräknas i den svenska arbetslöshetsförsäkringen och likställs då med medlemskap i svensk a-kassa. Eftersom perioder med AAP i Norge inte betraktas som försäkringsperioder som ger rätt till arbetslöshetsersättning i Norge kan de inte läggas till grund för inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning i Sverige.
Den som ansöker om arbetslöshetsersättning i Sverige efter att ha uppburit arbeidsavklaringspenger i Norge.
För att lösa hindret krävs troligen en ändring i norsk eller svensk lagstiftning. De nationella regelverken i länderna är uppbyggda på olika grunder och därför är de i många fall svåra att harmonisera. Att införa undantag eller andra typer av kvalifikationsregler skulle kunne medföra att regelverken istället strider mot likabehandlingsprincipen inom EU.