Hans Wallmark (Hovedindlæg)

Herr president! Jag talar för presidiet.

I Sovjetunionens skugga fick Nordiska rådet i flera decennier ha försvars-, utrikes- och säkerhetsfrågor som ickefrågor. De senaste åren har de verkligen hamnat i kärnan av de nordiska samtalen, inte bara i Nordiska rådet utan också i medier och i andra forum, och det är i grunden bra. En av de saker som verkligen har legat till grund för dessa samtal är den så kallade Stoltenbergrapporten som kom på begäran av de nordiska regeringarna. Utifrån den kan man bocka av olika frågor. Ambassadsamarbete, som har nämnts, är ett exempel på en sådan fråga. Gemensam bevakning av luft- och vattenrum är en annan. Ett tredje exempel är det beröm som andra nordiska länder har gett uttryck för gentemot Sverige för att de nordiska ländernas regerings- och statschefer inbjöds till middagen för att föra samtal med USA:s president Obama i samband med hans besök i Sverige. Det här är olika led i hur vi kan fördjupa utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete.

Utöver Norden med sina fem länder har vi de baltiska republikerna, och det blir alltmer naturligt att vi jobbar i en NB8-kontext, det vill säga de nordiska och de baltiska länderna. Precis som utrikesminister Carl Bildt nämnde har man nu också ett samarbete med Visegradgruppen, det vill säga fyra länder i Central- och Mellaneuropa. Det är alltså ett band av länder som samverkar och samarbetar kring försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik, och det är i allt väsentligt bra.

Bland många saker som det finns anledning att lyfta fram är vår relation till den östra grannen. Det är utmärkt att vi ser relationer nu växa fram genom exempelvis ungefär 12 miljoner rörelser mellan Ryssland och Finland varje år. Vi har 400 000 rörelser mellan Norge och Ryssland. Vi ser att människor bygger kontakter och att det därmed byggs tillit.

Det finns också en andra sida. Vi ser att Ryssland inför det så kallade östra partnerskapet utövar påtryckningar på sina grannländer, som Ukraina, Georgien och Moldavien. Det är viktigt att vi står upp för de gemensamma värdena och bjuder in de här länderna till den västliga idégemenskap som vi utgör. Därför ser vi den här färden från att försvars-, utrikes- och säkerhetsfrågorna har varit ickefrågor till att nu verkligen vara i kärnan för det nordiska samtalet. Efter att vi fått Stoltenbergrapporten 1.0 kanske vi kan hoppas på att få en Stoltenbergrapport 2.0 och en 3.0.