Eva Runefelt

Där vi varit

är där vi är

Ett stråk

rakt igenom,

om och om igen

Pensel och stråke

går genom oss

där vi varit och ständigt är

Några rader mot slutet i Eva Runefelts diktsamling Minnesburen kan sägas vara ett koncentrat av boken. Det handlar om minnen, om att ständigt vara närvarande i nuet och på samma gång ha sin vistelse i det som varit. Vi bär hela våra liv med och inom oss – det är barndomen med föräldrar och syskon och ett nästintill mystiskt och samtidigt mycket rationellt förhållningssätt till vad som sker, och det är ungdomen och det vuxna livet som samlar på sig alltmer av erfarenhet, syner, minnen av levande och döda. Våra liv blir allt rikare, alltmer mångförgrenade, de blir allt större men också alltmer av underverk: vi finns, med detta inom

Eva Runefelt, född 1953, har ett rikt författarskap bakom sig. Hon debuterade 1975 och har sedan dess – denna senaste bok inräknad – givit ut tolv böcker. Även om hon debuterade som prosaförfattare med romanen I Svackan har hon framförallt blivit förknippad med lyriken, i diktsamlingar som En kommande tid av livet (1975), Augusti (1981), Mjuka mörkret (1997), I ett förskingrat nu (2007). De är alla verk som är ytterst känsliga inför själens rörelser i samklang med omgivningen – naturen, stadsmiljön, andra människor – och vilka sensuellt och skenbart enkelt talar om det svåraste i livet, kärlek, död, minne.

Minnesburen är delvis genreöverskridande. Den är indelad i tre avsnitt, ”Barndomligt”, ”Gåendeskrivandet” och ”Ögonblickligt”. De två första rymmer prosadikter eller kortare prosastycken medan det tredje avsnittet är mera traditionellt lyriskt till formen. Men naturligtvis känner man igen hennes språk i hela boken. Här finns den stillsamma tonen som dock hyser ett starkt patos, det till synes vardagliga som kan brytas av ett bildspråk som är överraskande och friskt, som ger läsaren ett nytt och liksom förhöjt seende och därför gör läsningen till en upplevelse som i intensitet gränsar till såväl musik som bildkonst.

Minnesburen är en mycket vacker och gripande bok, en tillbakablick på barndomen genom ett livs erfarenheter. Eva Runefelt fullföljer här det i sitt författarskap som griper om de stora helheterna, samtidigt som hon tar ett stort steg framåt som diktare. Hon visar att ett författarskap är en rörelsens konst – såväl när det gäller bokens inre liv, som är det gäller uttrycket, gestaltningen.

Arne Johnsson