Roskva Koritzinsky

Roskva Koritzinsky (f. 1989) debuterade med novellsamlingen Her inne et sted (”Här inne en plats”, inte översatt till svenska) 2013. Två år därpå följde romanen Flammen og mørket (”Flamman och mörkret”, inte översatt till svenska), och nu har hon återvänt till novellen med en samling som utgör en höjdpunkt inte bara i hennes färska författarskap, utan också i den norska litteraturen så som den ser ut per 2018.

De sex novellerna är som utgångspunkt förlagda till en förhållandevis igenkännlig nutidsvardag där det ofta handlar om familj, om relationer, om studier och arbete. Novellerna är korta men kan ändå spänna över längre perioder eller händelseförlopp, och Koritzinsky visar en ovanlig förmåga att både zooma in ögonblicksdetaljer och återge skiftningarna och allt det ovissa i ett livslopp på några få sidor. Inte minst klarar hon av att visa hur tätt sammanvävt det nära och det främmande är mellan människor, som här, i en av flera meningar som är rena noveller bara i sig: ”Då och då, när du höll fast mig eller jag la fingrarna om din hals, upptäckte jag det i dina ögon som jag ständigt glömde: Att du kom från mörkret, medan jag bara var en fripassagerare där.”

Titeln anger ett centralt element, kanske inte först och främst när det gäller handlingsförloppen eller karaktärerna, utan själva skrivsättet, rättare sagt infallsvinkeln till skrivandet och världen: att ingenting är givet eller avgjort, även om allt är precist. När domar fälls och liv infattas i meningar, bidrar de lika fullt till att frigöra något. För Koritzinsky skriver på ett sätt som kan få en att känna att dessa meningar oavbrutet vänder och vrider sig för att betrakta sig själv, med en ihållande vaksamhet och ett litterärt medvetande som vittnar om ett starkt gehör för språkets egen, dubbla kraft – att kartlägga och att upplösa.

En norsk poesiantologi fick för några år sedan titeln Verden finnes ikke på kartet (”Världen finns inte på kartan”, inte översatt till svenska). Den kunde tolkas så att det redan definierade, in- och uppdelade inte är identiskt med det som är verkligt och verksamt och i bruk. Jeg har ennå ikke sett verden (”Jag har ännu inte sett världen”, inte översatt till svenska) är en titel som kan läsas in i ett liknande sammanhang, för om världen ännu är osedd, vill det säga att den fortfarande är på väg. Och det är det utforskande och sökande – men på intet sätt tveksamma – som präglar dessa noveller, som gärna och otypiskt för genren skiftar perspektiv mellan karaktärerna. Det kan de göra eftersom det uttryckligen är den hållningen som håller dem samman. Genom att läsa Roskva Koritzinsky får vi ta del av det uppenbara vi annars så ofta blir ombedda att glömma: att språket inte är något som beskriver och indelar och särpräglar var och en av oss, utan det som gör att vi andas, tillsammans.