Sigurður Pálsson

Sigurður Pálsson föddes på gården Skinnastaður i Öxarfjörður den 30 juli 1948. Han debuterade som lyriker 1967 och var nära på att kunna fira 50 års författarskap när diktsamlingen Ljóð muna rödd (”Dikten minns rösten”, inte översatt till svenska) utkom 2016. Sigurður Pálssons författarskap spänner över romaner, skådespel, självbiografier och manuskript till både radio och tv, förutom ett omfattande arbete som översättare.

Ljóð muna rödd är Sigurður Pálssons 16:e diktsamling. De 15 föregående kan indelas i fem trilogier. Man känner igen bekanta teman från Sigurður Pálssons tidigare verk, samtidigt som det här är ett av poetens mest personliga böcker. Sigurður Pálsson diagnostiserades 2015 med obotlig lungsäckscancer. Hans sjukdom löper som en tydlig och särdeles dramatisk tråd genom hela boken, där diktjaget använder ordet mot övermakten, döden.

Typiskt för Sigurður Pálssons dikter är ett spel mellan två poler; leken och ordströmmen å ena sidan, strukturen å den andra. Ljóð muna röddbestår av fyra avsnitt som fått namn efter naturkrafterna, livets fundament.

Det första avsnittet heter Eldur og skuggar (Eld och skuggor), och i den inledande dikten med samma namn framträder två av bokens nyckelteman. Rösten, som ger boken dess titel, framstår redan på den andra raden jämte diktjaget som påkallar och minns sina viktigaste lärare, läromästarna Voltaire, Mozart och Nietzsche. Vi förnimmer redan här att det handlar om ett personligt verk, och när rösten inskärper i oss att ”en solig glädje” är den rätta reaktionen mot orättfärdighet och våld, så är tonen angiven.

I det första avsnittet uppträder rösten, orden, dikten som en transformerande kraft, till och med mot en övermakt som döden, vilket uttrycks i dikten Orð og draumar (Ord och drömmar), där döden hålls på avstånd ”medan det klara augustiljuset / förvandlar drömmar / till ord / förvandlar ord / till drömmar”. Samtidigt är flyktigheten det enda som är konstant: ”eldens alfabet var i konstant förändring. Samtidigt skapande och ödeläggande”.

I det andra avsnittet, Jörð (Jord) närmar sig många av dikterna prosaformen. Dikterna präglas av tillbakablickar, där läsaren förnimmer melankoli och sorg, men inte saknad. I dikten Fámenn eyja(En glest befolkad ö) har döden ryckt ännu närmare. ”Invånarna i länder med talrik befolkning blir ensamma på dödsbädden. Precis som jag. Inga miljoner av landsmän och -kvinnor kommer dem till undsättning. Liksom inte heller mig.”

Verkets tredje del, Raddir í loftinu (Röster i luften), består av en diktsvit med samma namn. Vi närmar oss verkets kärna, sär diktjaget ställer skönheten, poesin gentemot död och glömska, med skönheten som livets kärna. Versraderna vimlar av lekglädje: ”Att vara levande / är att bevara en glad vetgirighet / och en förundran / som vaknar varje morgon.”

I verkets avslutande kapitel, Vötnin yfir, vötnin undir (Vattenen övr, vattnen under), sträcker diktaren sig mot det, som måste komma, vi går steg för steg ut på obeträdda områden, det som väntar bortom döden. Metamorfosen närmar sig, i bokens nästsista dikt upplöses själva diktjaget och efterlämnar endast ett pappersark med bokstäver.

Ljóð muna rödd är ett fascinerande och dramatiskt verk. Diktarens röster slår an en välkänd och samtidigt nyskapande ton, en ton som kommer från mänsklighetens stämgaffel. Diktaren är skönhetens och konstens fanbärare mot de destruktiva krafterna, politiska såväl som naturliga.

Rösten i verket låter djupsinnig och vis, men inte ens då den kommer med ett klart budskap låter den som en upphöjd lärare eller föreläsare. Rösten är eftertänksam, men samtidigt skämtsam, skör, erotisk och till och med retsam. Och alltid mänsklig, alldeles fram till den sista metamorfosen.

Trots att verket är personligt, är det allt annat än personbundet. Det adresserar de eviga lagarna, människans flyktighet inför döden och plikt att ”utföra sitt uppdrag / sitt ädla uppdrag: / Att sjunga ett ode till det flyktiga / Sjunga ett saknadens ode till det som försvunnit / Sjunga ett glädjens ode till det som ännu inte kommit.”

Sigurður Pálsson dog av sin sjukdom i Reykjavik hösten 2017. Han kände till nomineringen till Nordiska rådets litteraturpris och var involverad i översättningen av verket.