Indholdet er ikke tilgængeligt på dit valgte sprog. Vi viser det istedet på Swedish.

Sollaug Sárgon

Sollaug Sárgon
Photographer
Johan Mathis Gaup
Sollaug Sárgon: Savvon bálgáid luottastit, Diktsamling, Iđut 2010

Sollaug Sárgon (f. 1965) inviterar läsaren att vandra på de stigar som vuxit igen och blivit svåra att finna. Detta för att de åter skall bli synliga och möjliga att följa

Diktsamlingen är en stillsam och lågmält betraktelse av livet och naturen vid det stora havet och vidderna i nord. Vi följer författarens vandringar i sina förfäders marker. I dikterna speglas detta stora, vackra och till synes karga land med en känsla av sorg och vemod. Samtidigt som boken är en hyllning till livet, naturen och tidigare generationer, uttrycker den en saknad över allt som den moderna människan inte längre har tillgång till – närheten till naturen och dess krafter. Samernas förkristna gudavärld som inkräktare tillintetgjorde och all den kunskap och visdom naturens människa besatt.

Sárgons poesi leder läsaren in i en okänd värld. I dikterna framträder en person som hyllar de som levt med landet tidigare. Där den lilla människan enbart är en liten del av allt det stora och rika som hon omges av. Idag är harmonin i livet borta och hon söker trevande de stigar som vuxit igen och försvunnit. Tillbaka till det liv som naturens människa levde. Istället ser hon hur omvärldens mål är att exploatera landet och dess rikedomar och hur även samerna dragits in i detta tänkesätt. Hon frågar sig om även hennes folk glömt bort att det verkliga livet finns i famnen på moder natur. Om det glimmande silvret vi ser förblindar oss.

Trots allt detta så vet hon att de band som håller oss samman är både osynliga och starka. Med hjälp av dessa kommer vi att överleva och bärga oss. Men villkoret för detta är att vi åter trampar upp de försvunna stigar som ännu finns i naturen och inom oss.

Sárgons känsla för språket är precis och distinkt. Dikterna kan ibland upplevas lika karga som det landskap som beskrivs. De är dock skickligt nyanserade och ger, trots detta, målande beskrivningar av den värld där den lilla och obetydliga naturmänniskan lever.