Hans Wallmark (Hovedindlæg)

Herr president! Enligt ledamoten Ellemann är detta ett kaffesamkväm. Då kan vi fundera på vad vi kan lära av varandra under detta kaffesamkväm. Jag tror att det är essentiellt i nordiskt samarbete att vi kommer samman och lär oss av varandra.

Alldeles oberoende av land och partipolitisk hemvist ska vi vara väldigt stolta över Norden. Trots de skillnader som vi nu upplyser varandra om här i salen finns det stora breda likheter mellan länderna och mellan ländernas styre oavsett om det är borgerligt eller socialdemokratiskt. Det är därför man talar om the Nordic model och the Next Supermodel, som the Economist gjorde. Då är frågan: Vad är det som har skapat detta? Jag tror att det är just att man finner balansen mellan offentliga satsningar, offentlig ekonomi och privata satsningar och den privata ekonomin. De flesta av våra stater har en fördelning på ungefär 50–50.

Detta är också vad vi ser i Sverige, det land som jag representerar. När vi trädde till som alliansregering 2006 låg de offentliga utgifterna på lite drygt 50 procent. I dag, 2013 – på väg in mot valåret 2014 – ser vi att de offentliga utgifterna ligger på lite drygt 50 procent. Förändringen är alltså ungefär likadan. Det centrala är dock hur vi använder pengarna, alltså hur vi fördelar dem.

Det finns två huvudvägar i nordisk politik. Den ena är att organisera arbetslösheten. Den andra är att skapa förutsättningar för växt och kraft. Det är detta som borgerlig politik går ut på enligt mitt förmenande. Det handlar om att använda skatter, utbildning och stimulanser på rätt sätt, så att växten kommer och så att vi skapar förutsättningar för jobb. Det är detta som är den stora skillnaden: Ska vi organisera arbetslösheten, eller ska vi skapa förutsättningar för jobb och växt?