Auður Jónsdóttir

Auður Jónsdóttir har under de senaste tio åren vunnit sig en plats som en av Islands främsta romanförfattare.  Hennes roman Folket i källaren (2004) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, hon har mottagit det isländska litteraturpriset för skönlitteratur och har nominerats till det isländska litteraturpriset för facklitteratur för sin barnbok om Halldór Laxness. Auðurs första roman, Stjórnlaus lukka (på danska Ustyrlig lykke), utkom 1998, och sedan dess har hon gett ut fem romaner och fyra barnböcker.

Hennes bok Ósjálfrátt som nu är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, är en självbiografisk roman. Fastän romanens personer bär andra namn än Auður och hennes familj gör i det verkliga livet, har hon inte dolt att det är hennes eget liv som utgör grund till romanens handling.

Ósjálfrátt handlar om den unga kvinnan Eyja, som har råkat illa ut i livet. Ett snöskred drabbar den lilla byn där hon har tillbringat en del av sina tonår, varpå hon flyttar dit och gifter sig med en tjugo år äldre, alkoholiserad sjöman. Hennes mor och mormor (morfar är en stor författare, som en gång fick "det fina litteraturpriset" i Sverige), enas om att rädda Eyja från det liv hon har valt och från sig själv. Hon ska till Sverige, tillsammans med en av mammans gamla vänner, den äventyrliga "Skiddrottningen" från Vestfjordene, som ska driva ett sommarläger för isländska barn i Sverige. Eyja ska hjälpa till med barnen, men framför allt ska hon få tid till att skriva sin första roman.

Skilsmässan och resan till Sverige är tänkta som en ny början, men ger även anledning till en uppgörelse med det förflutna, med Eyjas eget förflutna, och med hennes föräldrar. Hon har vuxit upp hos frigjorda hippie-föräldrar, som delar de flesta av sin generations goda och dåliga sidor. Hon är älskad, men har vuxit upp med eviga fester och alkoholmissbruk. Då hon, många år senare, sitter framför en utländsk journalist och ska intervjuas om sina romaner, överväger hon att svara: "Jag skriver därför att jag alltid har varit omgiven av människor som lider av en outsläcklig törst. De bälgar i sig alkohol som ett spädbarn bröstmjölk. Och jag längtar efter att förstå varför. Men missförstå mig inte, jag är dessa människor djupt tacksam. De har gett mig allt, och utan dem vore jag inte jag.”  På många sätt är Eyjas uppväxt mycket typisk för nordisk ungdom på 70- och 80-talen, och element av den är lätt igenkännbara för en hel generation.

Det som gör Ósjálfrátt till en enastående autofiktiv roman är framför allt två aspekter: det ena är  författarens enastående språkliga och stilistiska säkerhet, hennes prosa är öm och känsloladdad, men innehåller också en mycket fin ironi. Det andra, och avgörande för boken, är berättarens enorma kapacitet för empati. Boken framställer en rad mycket vackra, sammansatta och ärliga porträtt av människor från författarens liv, inte minst kvinnoporträtt; de tre generationerna, Eyja, hennes mor och mormor, är starka kvinnor, men också sårbara. Den överväldigande och vilda ”Skiddrottningen“ Rúna är också enormt fint tecknad, på gränsen till det absurda och groteska, men ändå ett kraftcentrum av värme och känslor.

Ósjálfrátt är en roman om att bli vuxen, och att bli författare, en uppgörelse utan bitterhet, med empati och djup förståelse som huvudteman.

Jón Yngvi Jóhannsson