Birgitta Lillpers

Birgitta Lillpers
Fotograf
Gunnel Johansson
Anteckningar om hö. Diktsamling, Wahlström & Widstrand, 2016

Birgitta Lillpers är född 1958 och bosatt i Orsa i Dalarna. Hon är lyriker och prosaförfattare och debuterade 1982 med diktsamlingen StämnojaAnteckningar om hö är hennes trettonde diktsamling. Hon har även givit ut sex romaner. Hon är en mycket betydelsefull författare och har erhållit flera stora litterära priser. 2008 nominerades hon till Nordiska rådets litteraturpris med diktsamlingen Nu försvinner vi eller ingår (2007).

I allt Birgitta Lillpers skriver finns en klar och musikalisk ton. Det är som att dalmålet, en lätt sjungande dialekt, gjutits in i texten och förstärker det innerliga och det vackra, och att det, trots ett många gånger sårigt innehåll, skänker en varm ton åt texten. Både smärtan och skönheten blir än mera synliga. Birgitta Lillpers bor på en gård. Miljön, med lantbruk, djur och växter, historia, men även närliggande platser med bergsbruk och gruvnäring är ofta starkt närvarande i hennes böcker.

Hennes platser är dock inte begränsade till det lantliga. Fabriksmiljöer, särskilt ålderdomliga och många som har med traditionellt kvinnligt arbete och hantverk att göra förekommer såväl som scenografi och som aktiva element, liksom musik och bildkonst.

Birgitta Lillpers är alltid mycket personlig i sin diktning. Antingen det rör miljöer, arbete, glest bebyggda trakter eller själens rörelser i människan, skriver hon ur sin erfarenhet. Allt, språket, tonen – som en hand, vilken prövande känner på tingen – vittnar om detta.

Anteckningar om hö är ett komplext verk, med flera berättelseplan. Titeln ger associationer till psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”, där det står att ”Allt kött är hö, allt flyktar här / och snart förvissna gräsen”, vilket i sin tur syftar på orden i Jesajas bok i Gamla Testamentet: ”Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen”.

Här finns anteckningar om arbetet på en gård, höbärgning, gräsens beskaffenhet, dikter från de gamla omvandlade industrikvarteren Ancoats i Manchester, och en berättelse om att leva igenom en svår sjukdomstid. I en prosadikt skriver hon:

Vad jag egentligen vill berätta om är: ett tillstånd under eftermiddagen. /…/ Kan jag förklara så att det blir begripligt? Det var storartat och skrämmande. Som att ha tagit en stark dos. Som att vara nära något utan botten eller väggar.

Allt oftare så, nu. Bara kort, men skiljelinjen blir hela tiden allt tunnare. På något sätt är det ju då hela tiden farligare. På något sätt är det ju då också så att jag måste bli alltmera modig för att kunna leva kvar här.

Det drömlika i jagets ”tillstånd under eftermiddagen” genljuder i boken som helhet. I Birgitta Lillpers författarskap är det själsliga, andliga alltid mycket nära det vardagligt sakliga, skiljelinjen mellan de två är mycket tunn: så är världen, eller rättare sagt, upplevelsen av den, beskaffad. På samma sätt gränsar livets krassa villkor, smärtan och rädslan mycket tätt intill det sköna. Det storartade och det skrämmande förutsätter varandra.