Birgitta Lillpers
Birgitta Lillpers er født i 1958 og bosatt i Orsa i Dalarna. Hun er lyriker og prosaforfatter og debuterte i 1982 med diktsamlingen Stämnoja. Anteckningar om hö er hennes trettende diktsamling. Hun har også gitt ut seks romaner. Hun er en svært betydningsfull forfatter og har mottatt flere store litterære priser. I 2008 ble hun nominert til Nordisk råds litteraturpris med diktsamlingen Nu försvinner vi eller ingår (2007).
I alt Birgitta Lillpers skriver, finnes det en klar og musikalsk tone. Det er som om dalmålet, en lett syngende dialekt, er støpt inn i teksten og forsterker det inderlige og det vakre, og at det, til tross for et innhold som ofte er fullt av sår, skjenker en varm tone til teksten. Både smerten og skjønnheten blir enda mer synlige.
Birgitta Lillpers bor på en gård. Miljøet, med landbruk, dyr og vekster, historie, men også nærliggende steder med bergverk og gruvenæring, er ofte sterkt nærværende i hennes bøker.
Stedene hennes er imidlertid ikke begrenset til det landlige. Fabrikkmiljøer, spesielt de alderdommelige og mange som har med tradisjonelt kvinnelig arbeid og håndverk å gjøre, forekommer både som scenografi og som aktive elementer, i likhet med musikk og billedkunst.
Birgitta Lillpers er alltid svært personlig i sin diktning. Enten det gjelder miljøer, arbeid, grisgrendte strøk eller sjelens bevegelser i mennesket, skriver hun ut fra sin erfaring. Alt, språket, tonen – som en hånd som prøvende kjenner på tingene – vitner om dette.
Anteckningar om hö er et komplekst verk med flere fortellerplan. Tittelen gir assosiasjoner til salmen "En vänlig grönskas rika dräkt", der det står at "Allt kött är hö, allt flyktar här / och snart förvissna gräsen", som i sin tur viser til ordene i Jesajas bok i Det gamle testamente: "Alle mennesker er som gress, all deres skjønnhet som blomster på marken."
Her finnes det antegnelser om arbeidet på en gård, høyonn, gressets beskaffenhet, dikt fra de gamle omgjorte industrikvarterene Ancoats i Manchester, og en fortelling om å leve gjennom en tung sykdomstid. I et prosadikt skriver hun:
Vad jag egentligen vill berätta om är: ett tillstånd under eftermiddagen.
/…/
Kan jag förklara så att det blir begripligt? Det var storartat och skrämmande. Som att ha tagit en stark dos. Som att vara nära något utan botten eller väggar.
Allt oftare så, nu. Bara kort, men skiljelinjen blir hela tiden allt tunnare. På något sätt är det ju då hela tiden farligare. På något sätt är det ju då också så att jag måste bli alltmera modig för att kunna leva kvar här.
Det drømmeaktige i jegets "tillstånd under eftermiddagen" gjenlyder i boka som helhet. I Birgitta Lillpers' forfatterskap er det sjelelige, åndelige alltid svært nær det hverdagslig saklige, skillelinjen mellom de to er svært tynn: Slik er verden, eller rettere sagt, opplevelsen av den. På samme måte grenser livets krasse vilkår, smerten og redselen tett opptil det skjønne. Det storartede og det skremmende forutsetter hverandre.