Carina Karlsson

Att gestalta ondska hör till de stora litterära utmaningarna. Hur beskriva människolivets mörker utan att överväldigas av svartsyn? Måste inte en gnutta hopp anas i texten för att den ska bli uthärdlig?

Kring de här existentiella frågeställningarna cirklar författaren Carina Karlsson i romanen Algot, som är det självstyrda landskapet Ålands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris 2018. Hon nominerades även för sin förra roman Mirakelvattnet (2015) och profilerade sig tidigt som en stilsäker poet. För sitt författarskap, som omfattar ett tiotal titlar, har hon bland annat belönats med Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne.

Motivmässigt är Karlsson sin hembygd trogen. Hon söker sig tillbaka till dramatiska historiska skeenden, där individens utsatthet ständigt betonas. Den här gången är det ofredens år på 1700-talet, då Åland i flera repriser ockuperas av ryska styrkor. Invånarna flyr över havet och söker sin tillflykt till tryggheten i Sverige, ett mönster som har sina självklara likheter med vår egen tids flyktingsituation. När de återvänder måste hela samhället byggas upp igen.

Algot Holm är en ung båtsman, hemma från Karlskrona, som av ödets vindar sveps till de åländska öarna och tilldelas ett förfallet torp nära Kastelholms slott i Sund. Hans företrädare har försvunnit i kriget och han övertar inte bara huset utan också hustrun Ilja och hennes lilla dotter Greta. Deras liv är hårt, en skoningslös kamp för att hålla fattigdomen stången. De vandrar längs byvägen med döden som skugglik följeslagare. Spriten blir ett sätt att drömma sig bort, men förvandlas snabbt till ett beroende som sätter sin prägel på vardagen. Med kuslig precision beskrivs hur Ilja sjunker allt djupare in i alkoholism, medan hon gör fåfänga försök att behålla en gnutta värdighet.

Algots sinnelag fylls av hat och ren galenskap. Tillsammans med två kumpaner begår han en rad våldsdåd som kulminerar i de beryktade morden på Bänö i Föglö skärgård 1748. Mot en dokumentär bakgrund tecknar Carina Karlsson ett blodigt drama, där förlåtelse och försoning är fjärran.

Som en motpol, en hoppets symbol om man så vill, framstår Greta. Hennes blick av ”skimmer och skyar” betvingar till och med den djupaste ondska.

Språket i Algot växlar mellan det realistiska och det lyriska. Berättelsen byggs upp med grafisk skärpa, där natur och människa ingår en obrytbar symbios. Romanens gestalter dignar under sina livsvillkor, där de historiska miljöerna ger en inramning som vi kan känna igen oss i, bortom rummets och tidens gränser.

Det är en vacker bok, mitt i all sorg och förtvivlan.