Dánial Hoydal och Annika Øyrabø

Vad gör du, när strecken finns överallt och du inte har någon att tala om det med?

Bilderboken Strikurnar (”Strecken”, inte översatt till svenska) handlar om två bästa vänner, som går hem från skolan. De behöver inte säga så mycket. De förstår varandra och vet att allt är ok. Samhörigheten är tydlig mellan dem i både texten och bilderna. Med båda benen stiger de över strecken i vägen – det som senare visar sig bli själva problemet för bokens jag: strecken och rädslan för att stiga över dem. 

Ångesten över strecken utlöses när morfar dör, och pojken känner att han inte är en del av de vuxnas gemenskap i sorgen. De vuxnas maktlöshet inför barnet i den svåra situationen illustreras i kontraster, där de vuxna står som svarta skuggor med en ridå av tårar i bakgrunden. Pojken står längst fram på bilden i ljusa färger; ensam, utanför och bekymrad. Det är nu han börjar se strecken – överallt – och han blir mer och mer uppslukad av tanken på att handla på rätt sätt. Strecken, som på det första uppslaget harmlöst skiljer plattorna på vägen från varandra, illustreras mitt i boken som det odjur vi möter redan på det mörka och skräckinjagande omslaget. Pojken, som nu bara ses bakifrån, är nästan i klorna och käften på det stora odjuret inkorporerat i strecken. 

Pojken uttrycker själv det svåra i att kunna sätta ord på sina tvångstankar – han vet mycket väl att de är oproportionerliga, men förmår inte ändra på sitt handlingsmönster. Han står ensam med strecken, och hans vän förstår inte honom längre. I denna situation upplever han hur det känns när ens vän plötsligt inte orkar följas åt längre. Han förstår själv varför, men kan inte göra något åt det. Strecken har tagit överhanden. Pojken är även övertygad om att hans mamma inte skulle förstå hans tankar och talar därför inte heller om dem för henne. Men även om mamma inte vet vad det är som är på tok med hennes son, förstår hon som den vuxna omsorgspersonen, att det är en situation där hon måste ingripa. De äter våfflor, går på tur, fiskar och fångar krabbor och pojken glömmer allt om strecken. Genom mänsklig kontakt och social samvaro får han bemästringsstrategier som gör att han kan glömma strecken som finns överallt.

Mottagaren är i det närmaste skriven ut från denna text i det precisa och konkreta språkbruket, som ändå förmår involvera varje läsare och göra Strikurnar till en tidlös och allmänmänsklig bok, som uttrycker människornas behov av att bemästra de svåra saker som är en del av livet. Boken behandlar ett allvarligt ämne, som den inte bagatelliserar, utan visar att det finns lösningar och hopp även i situationer som verkar svåra och hopplösa. Strecken fanns där i början och de finns där fortfarande. Detta illustreras fint på försättsbladen, som är de samma i slutet som i början: gråaktiga, mörka och med streck, dock med den skillnaden att i slutet växer det vackra, ljusa blommor upp genom de mörka strecken. 

Dánial Hoydal är en färöisk författare. Han är utbildad fil. mag. i retorik och informatik. Dánial Hoydal debuterade som författare 2002 med bilderboken Í geyma, som Hanni Bjartalíð illustrerade. Annika Øyrabø är färöisk/dansk designer och illustratör. Hon är utbildad vid Danmarks designskola och vid Hochschule für Angewandte Wissenschaften i Hamburg. 

Tillsammans har Dánial och Annika utöver Strikurnar gett ut Abbi og eg og abbi (2021), som nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2022 och vann Västnordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2022. Den har även utkommit på danska med titeln Bedste og mig og Bedste (2022).