Hanne Kvist

Dyr med pels - og uden
Hanne Kvist: Dyr med pels – og uden. Ord- och bildroman, Gyldendal, 2016

Det finns en tradition i nordisk barn- och ungdomslitteratur att låta barn och unga komma till tals på deras egna premisser, utan moralisering och pekpinnar. I Danmark är Ole Lund Kirkegaard en av skaparna av denna tradition, följd av Bjarne Reuter och senare av Kim Fupz Aakeson.

Hanne Kvist är en framstående författare som fortsätter och förnyar traditionen. I sina verk, av vilka bilderboken To af alting tidigare har varit nominerad till Nordiska rådets pris, ger hon röst åt barn vars liv är pressat av vuxna som vill styra dem, även om de har svårt nog att få styr på sitt eget liv. Så är det också i Dyr med pels – og uden, där pojken Freddy berättar om sitt liv med föräldrarnas skilsmässa, med mammans många nya pojkvänner och med den vän han slutligen finner trots ombytena med flera hem.

Även om bakgrunden är dyster utspelar sig historien med en livsbejakande grundton av humor, empati och livskraft, som kommer till uttryck genom den berättande huvudpersonen Freddy och hans älskliga vän, Eskild.

Författaren behärskar det precisa och ändå avrundade språket och den överraskande och välformade dialogen. Och illustratören, som ju är identisk med författaren, behärskar det talande och perspektiverande bildspråket. Men det originella och mest imponerande är hennes sätt att använda de två språken tillsammans: Det här är inte en bilderbok. Det här är inte en serieroman. Det här är en tvåspråkig berättelse, där författaren suveränt väljer det språkliga uttryck, som handlingen och situationen kräver.

Vi introduceras till berättelsen via en bild av jordklotet därifrån det utgår pratbubblor. Därefter kommer pojken Freddy till tals och ger oss sin verbala berättelse, tills världens obehagligheter får honom att besluta sig för att tiga. Här kunde historien stanna upp eller byta berättare. Men som alternativ till valet mellan de två möjligheterna visar Freddys historia sig i ett bildspråkligt förlopp, tills hans situation har löst sig så mycket att den igen ger honom mening att tala.

Det här är inte bara en förnyelse av barnboksgenren. Det är sublim, tvåspråkig berättarkonst.