Helle Helle: Hvis det er
Helle Helle har sedan 1993 hänfört sina läsare med romaner och noveller som med få ord förmår måla subtila porträtt av oansenliga existenser. Helle Helles karaktärer och berättare är fåmälda, men varje mening träffar exakt rätt. Hon skapar en väldigt speciell, på en gång humoristisk och omsorgsfull blick på sina personer och deras till synes banala liv, och en uppmärksam lyhördhet för vart och ett av de få ord de uttalar.
Hvis det er (Om det är) är en ramberättelse och ramen är mer dramatisk än vi är vana vid hos Helle. Från första sidan befinner vi oss i de stora jylländska skogarna och berättarjaget har gått vilse: ”Jeg skal gøre det kort, jeg ved ikke, hvad jeg skal. Jeg er faret vild i den store skov. Jeg ved ikke meget om skove, jeg er ikke naturens muntre søn. Det sagde de andre i forgårs over kaffen. Men her er jeg under de jyske kæmper, i såkaldte løbesko.”
Bara det lilla ”såkaldte” skapar den uppmärksamhet på språket, den lilla distansen som också är en ny närhet, till ett helt vanligt ord, så att vi både skrattar till och spetsar öronen. Även jagets eget berättande språk görs diskret till föremål för uppmärksamhet: ”Brug ikke ordet ikke så ofte” står det självmotsägande efter många ”ikke”. ”Men, men, men” står det efter att berättaren tre gånger har inlett en mening med ”men”.
På det här sättet skapar Helles prosa samma förhållande till orden som till personerna: de är både komiska och älskliga, vi både roar oss och är rörda över deras klumpighet, otillräcklighet, betydelsefulla meningslöshet.
Berättaren är inte enda som har gått vilse, från första sidan står det en kvinna på skogsstigen, iförd pannband, träningsjacka knuten runt höfterna, tuggummituggande. De två slår följe och snabbt utvecklar situationen sig mycket kritiskt: Brännande blåsor, ogenomträngligt mörker, isande kyla, ingen mobiltäckning, uggleskri, det avlägsna ljudet av en ambulans. Utmattade och illa tilltygade kravlar de två vilsegångna in under efterlämnade täcken i ett vindskydd, och så sker det som har skett sedan Boccaccios Decamerone: i undantagssituationen börjar någon berätta. Vem denne ”någon” är, är inte helt klart: Subtilt och omärkligt glider vi från dialog mellan berättarjaget och kvinnan till att det berättas om kvinnans förflutna i tredje person. Vi kan tänka oss det som ett slags indirekt samtal, som något kvinnan berättar för sin ödeskamrat medan de ligger i den mörka kalla skogen och försöker hålla sig varma.
Medan ramen för berättelsen är dramatisk, är själva berättelsen väldigt odramatisk: Kvinnan bor som ung i kollektiv, flyttar därifrån med en oförlöst förälskelse i kollektivmedlemmen Christian, som hon efter en rad år som singel återförenas med på en marknad i Hamburg. Så blommar hon upp som Christians käraste, talangfull medarbetare i hans föräldrars möbelaffär och bonusmamma för hans son. Nu arbetar hon i sin gamle vän Torbens klädbutik på huvudgatan i en liten jylländsk landsortsstad. Det är allt. Men, men. Nu är det ju inte vem som helst som berättar historien. Det är Helle Helle.
Med fokus på detaljer, inte minst de obekväma, lyckas Helle framställa oförglömliga stämningar från detta till synes förglömliga liv. Alla de smutsiga lunchkärl som kvinnan låter hopas i skrivbordslådan på sitt första jobb som (oduglig) kontorist. Kollektivet där de skrattar och skrattar, som skydd mot det tråkiga förvärvsarbetet. De gula och bruna mosaikstenarna på badrumsgolvet, den stelnade yoghurten i kylskåpsdörren, killen som till en fest plötsligt står med ett tvättställ i famnen, för att han som ett fylletilltag har velat tvätta sina fötter i det. Det inte helt lyckade försöket att vitmåla körsbärsfaneren på väggarna i lägenheten i Svenstrup (”Hun har ingen anelse om, hvad hun ville i Svenstrup”). Kärlekslyckan med Christian och bonussonen Buller fångad i en banal lördagsmiddag: ”Om aftenen spiste de oksesteg med kartofler. Hun sad længe med hver mundfuld rødvin i munden, den var så rund og mørk.” Kärlekens tillbakagång: ”Til jul fik hun en clockradio af Christian”. Det obemärkta sätt på vilket kärleken glider från strålande förälskelse till avstånd och irritation.
Berättarjagets kön är okänt i början, det får det gärna vara. Slutet, både på ramberättelsen och den inramade, är okänt, det får det gärna vara. Författaren är död, kvävd av en hårnål (det säger i varje fall ett barn mot slutet), det får hon gärna vara. Kvinnan är 38 år, boken har 38 kapitel, i kapitel 31 uppträder titeln i en replik, som man ska unna sig själv att läsa fram till: ”Du kan låne mit pandebånd, hvis det er”.
När man läser Helle Helle kan man få lust att flytta in i hennes prosa och bara stanna där, betrakta människorna på samma sätt, lyssna till deras fåmälda tal med samma uppmärksamhet, dela deras skeva minnen om till synes meningslösa detaljer. Det är ordknapp, djupverkande prosa.