Jakob Martin Strid

Med 18 500 hästkrafter kör Den fantastiske bus (inte översatt till svenska) rakt in i hjärtat på läsaren med sin episka berättelse om vikten av fantasi och gemenskap. Jakob Martin Strid har arbetat 15 år på sitt 2,5 kilo tunga och 40 cm breda mästerverk om Taku, en liten grå björnpojke, som tillsammans med de andra från hamnen i staden Anhstarr City försöker rädda Timo. Timo har blivit sjuk av föroreningen i staden, och i hopp om att saffransliljan kan bota honom, besluter djuren att bygga en gigantisk bus och köra till sagolandet Balanka, där det växer massvis av saffransliljor. 

Att bläddra genom teckningarna av bussen, när de äntligen lyckas få den att flyga, är en fullständigt magisk upplevelse. Tiden tycks plötsligt stanna under den i övrigt halsbrytande roadtripen till berättelse över norrsken, Nordpolen, tundra, Det Sista Land med övergivna atomkraftverk och den vämjelige bläckfiskdiktatorn som tvingar barn att lämna bort sina födselsdagsgåvor. Men så händer något annat. På uppslag efter uppslag flyger bussen så högt upp på den blå himlen, att den till sist försvinner ut ur illustrationerna och det zoomas in på en tappad pärlplatta och lösrivna pärlor, som om de var satelliter i den oändliga rymden. För att därefter låta bussen störta frontalt in i huvudet på läsaren igen. Det är utan tvivel ett överrumplande och inget mindre än sublimt mästerverk att våga berätta på det sättet. Det är no mercy och en annan verklighet, som både kan framkalla skratt och få det att svida lite i ögonen nu och då.  

Den egentliga huvudpersonen i verket är själva bussen. Vi följer den skramla och brumma iväg, tills den som sagt flyger. Först jorden, därefter himlen. Genom tvärsnitt av bussen kan man följa med i hur det dricks te från samovaren, läses högt och löds kablar. Stämningen är varm och lugn och för en vuxen läsare närmast nostalgisk, som om man satt på baksätet i bilen när man var barn och drömde med öppna ögon om en ny värld … 

Jakob Martin Strid försöker aldrig dölja sina inspirationskällor. Här är hyllningen till den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki och uttryckligen Det levande slottet tydlig. Och i sedvanlig Strid-stil är grundtonen anarkistisk, humanistisk och antikapitalistisk. Flockens självbyggda hus ska rivas, eftersom det ska byggas nytt, men sällskapet säger till sist: ”Vi bor i Balanka nu, och allting är gott”, som det står hela två gånger i slutet. Och så kan de röka en stor joint! En resa utan flygavgift är ju nu verkligen möjlig. Resan här handlar bara om att stiga på bussen och ge sig ut på alla de fabulerande äventyr som Strid hanterar med precision och känslighet. Det finns ingen som Strid. Han är helt sin egen och bevisar om och om igen – och särskilt med detta mästerverk – att han har sin egen stil och hopp för alla, både barn och vuxna, om ett nytt sätt att se och vara i världen på. Det är stort och omöjligt att säga emot. Låt äntligen Strids värld överta en del av våra i övrigt tråkiga utsikter. Hellre i dag än i morgon. För man vet aldrig när bussen kör igen.