Jóanes Nielsen

Den på en gång primitiva och storslagna titeln är betecknande för stämningen i Jóanes Nielsens tionde diktsamling Gudahøvd (Gudahuvud, opublicerad översättning till nynorska av Lars Moa). Så är även spåren av den prosaiska världen, vilka är genomgående i Jóanes Nielsens lyriska produktion. Det är fem år sedan Jóanes Nielsen senast utgav dikter, men under den tiden har han skrivit både dramatik och romaner.

Bakom illustrationerna i boken står Jóanes Nielsens partner, Rannvá Holm Mortensen. De är expressiva och enkla linoleumtryck som passar till bokens stämning och stil.

Det är ett slitet diktjag i en sliten värld som vi möter i många av dikterna, en halvgammal poet som vi kan känna igen från andra, tidigare dikter, som med lika delar humor och dödsförakt registrerar kroppens åldersbetingade slitage och lekamens gradvisa förfall. I dikten “Prostataherrerne” förekommer en nästan surrealistisk beskrivning av det som är en realitet för många män med prostataproblem, som varje natt vaknar otaliga gånger för att gå på toaletten.

Kroppen har i många år haft en nästan demonstrativ plats i Jóanes Nielsens dikter, och det inte fråga om ett skönt, idealiserat andens tempel, utan om den förgängliga, sexualiserade och animaliserade lekamen. Vi liknar djuren, och i en dikt ställs frågan huruvida “du”, alltså vi som läser, har sett vår kvinna förrätta sina naturbehov; det gör hon som hunden eller råttan. Men det finns ingen reservation i denna beskrivning, tvärtom är det djuriska draget uttryckligen en av grunderna till att diktjaget älskar sin kvinna.

Förgängligheten är dessa dikters viktigaste brännstoff. Flera av dem handlar om att dikta och att leva, och hållningen är existentialistisk, men med uppmärksamheten riktad mot allt levande, både när det handlar om en liten norsk fågel som flyger in i en ruta i den lilla byn Norðdepli, och den växande ensamheten som hör ihop med diktartillvaron, eller de många väntrum där man väntar på nya organ, småkakor eller bara livet och döden.

Emellanåt diktas det om en sjuk och sliten planet – som om det är själva tillvarons fysiska grundlag som faller sönder under diktjaget och avslöjar en existentiell förbindelse:

Under de ironiserande formuleringarna är inställningen tydlig. Dikten om de smörälskande bröderna Price får en oväntad vändning, när den innehållsmässigt skiftar från kulinarisk matlagning till en poetik som kräver att dikten är modig nog att kasta sig ut från fjället, vilket fordrar tillit till de poetiska änglarna. När det sedan en gång sker att änglarna inte möter upp, faller dikten ner och slår sig illa och måste ta magnecyl medan bröderna Price avsmakar den kungliga såsen.

Man förnimmer en speciell berättarglädje i Jóanes Nielsens dikter, som nästan påminner om små koncentrerade romaner med stora historier och livsåskådningar från en svunnen tid, allt medan de agerande personerna förefaller märkligt närvarande och på plats här och nu. Detta gäller till exempel dikten där ett strömavbrott resulterar i ett särpräglat besök, då de två trosfränderna och reformatoriska huvudpersonerna, Luther och Melanchton, ger sig till känna hemma hos diktjaget. Det finns flera av detta slags flertydiga pärlor i diktsamlingen, och var och en av dem formulerar på sitt sätt livets betingelser och sammanhang. Helvetet finns på jorden, och Gud existerar inte, men ändå ber man till honom, eftersom: