Johanna Boholm

Johanna Boholm
Photographer
Martin Nyberg
Jag är Ellen. Prosalyrik, Schildts & Söderströms, 2016.

I varje individ pulserar tiden, likt rytmen hos fågelvingar i flykt.

Ur den känslan, en sorts tidlös insikt, skapar Johanna Boholm sin prosalyriska berättelse Jag är Ellen, som Ålands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Johanna Boholm, född 1976, är bosatt i Jomala på Åland och debuterade 2013 med den egenartade prosaboken Bygdebok, som fick lysande recensioner och även den nominerades till det nordiska priset. Hon är en stilist av ovanligt slag, som med få ord bygger upp en förtätad stämning. Ingenting är riktigt självklart i dessa texter, där handlingen underordnas ordens valörer och det gåtfulla och mångtydiga ställer krav på läsaren men inbjuder samtidigt till en gemenskap. Har man väl bosatt sig i språket vill man inte lämna det.

Jag är Ellen framträder två kvinnogestalter, den nutida Johanna och det förflutnas Ellen. De speglas i varandra, för en dialog över mentala gränser, medan de dras till jordiska urformer som symboliseras av det sköra ägget, alltings början. Inom Johanna susar tiden som en dånande sång. Hon minns en flykt, men från vad? Genom en kurs i släktforskning försöker hon komma det fjärran upplevda på spåren. Du ska skriva en snirklande väg ut ur allting”, säger kursledaren.

Det mesta handlar om förvandlingar: nu och då flyter samman, människoöden flätas in i varandra, kvinnorna får drag av fåglar medan berättelsens enda maskulinum, Boholmsmannen, ligger död i mossen för att så mirakulöst resa sig igen. Johanna och Ellen lyfter och dansar över taken likt figurer i en Chagallmålning: ”Vi lossnar från leran. Vi lossnar från åkrar, skog och mylla; från gammal jord, äggskal, längtansrester, fukt och söndertrasade gardiner”. 

Men de konkreta inslagen är bara snabbt förbipasserande aningar i en suggestiv väv, en skapelseberättelse, av stor verbal skönhet. Man kan läsa Johanna Boholms Jag är Ellen som en lyrisk vision, där symboler och metaforer återkommer i formuleringarna – sidenhandske, hjärtesus, kvitter – och formerar sig som teman i en sonat.

Orden följer fåglars flykt, en väg som för in människan, och öppnar för nya insikter, drömmar och förskjutningar i tid och rum.