Magnus Larsen

Magnus Larsens självbiografiska bok Illinersiorluni ingerlavik inussiviuvoq (”I slädspåret har man mött många människor på livets väg”, inte översatt till svenska) är en resa i tiden från 1963 till 1975. Boken är fortsättning på författarens första självbiografiska skildring med titeln Illinersiorluni ingerlavik som sträcker sig från 1931 (författarens födelseår) till 1963.

Efter att ha blivit prästvigd 1963 arbetade Magnus Larsen i prästgällen i städerna Qaqortoq, Upernavik, Qaanaaq, Sisimiut, Narsaq och Aasiaat. Som bekant ligger de grönländska städerna ute på den långsträckta kusten, isolerade från varandra. Om sommaren förbands boplatserna sjövägen, medan havsisen om vintern gjorde det möjligt att besöka varandra med hjälp av hundsläde. På den tiden var det prästens lott att bli placerad i en stad i några år, varefter prosteriet i Godthåb (Nuuk) beslöt vilket nytt prästgäll och stad han skulle skickas till.

I boken skildrar Magnus Larsen de olika prästgällena och deras invånare. Omständigheten att man skickades till en främmande stad, bodde och arbetade där ett par år, började lära känna stadens befolkning, varefter man sändes vidare till nästa stad, problematiseras av Magnus Larsen i den självbiografiska boken. Anknytningen till församlingen och vardagslivet på platserna, samt den kunskap och erfarenhet man hade byggt upp gick förlorad vid varje flytt, och man blev tvungen att starta om från början igen. Denna påtvingade nomadtillvaro fick konsekvenser – inte bara för prästen själv, utan även för resten av hans familj. Inte minst barnen i folkskoleåldern led av det, när det gällde språk, identitet och kultur. Ett öde som många grönlänningar – mer eller mindre påtvingat - blev utsatta för.

Men bokens innehåll är inte ensidigt negativt inför samtiden. I boken skildras också goda och varma samarbetsrelationer. Det berättas om hur grönlänningar bodde och levde i de städer och byar som författaren besökte på sina slädfärder i sitt arbete som själavårdare.

En intressant kulturhistorisk betraktelse i boken är arbetet med att få de ”hedniska” – de ursprungliga förkristna grönländska namnen – accepterade och införda som efternamn på den godkända kristna namnlistan, vilket därtill inbegrep studier av grönländska och kanadensiska inuitnamn, -vanor och -traditioner.

Det gör att boken inte enbart är en självbiografi, utan lika mycket en skildring av nyare grönländsk samtidshistoria, inkluderande författarens syn på myndigheternas behandling av lokalbefolkningen längst uppe i norr, när ett amerikanskt B52-flygplan, beväpnat med en atombomb, 1968 störtade på isen vid den amerikanska basen på Thule.