Pia Juul: Avuncular. Onkelagtige tekster
Varför finns det bara farbröder - onklar - och tanter i Ankeborg, vad kännetecknar monsieur Hulot i Jacques Tatis Mon oncle, och på vilket sätt var Dan Turèll onkelaktig som onkel Danny? Om man inte tidigare har undrat över ”det onkelaktiga”, blir man inbjuden att göra det i Pia Juuls senaste diktsamling Avuncular.
Pia Juul har sedan sin debut 1985 utmärkt sig som en av sin generations viktigaste danska lyriker och samtidigt har hon som genreexperimenterande prosaist hänfört en stor publik med sina romaner och noveller. Hennes nionde diktsamling, Avuncular, griper tag i ett fenomen som alla känner – farbrodern, onkeln i konkret bemärkelse, men också ”det onkelaktiga” som en relation, lika elementär, som den är expansiv. Ordet finns i samlingens undertitel som en självskapad genrebeteckning, ’’Onkelagtige tekster”. Omslaget pryds av ett collage med privata fotografier av författarens förmodade onklar, men också porträtt av andra danska författare, Thomas Kingo, Jeppe Aakjær, Carl Ewald, Jørgen Gustava Brandt och Dan Turèll, i sällskap av Cary Grant, Frank Sinatra, Diana Ross och Uncle Sam.
Vad har de gemensamt? Jo, att de sätter bilder på onkelfiguren, medan samlingens blandning av prosa och poesi strävar efter att sätta ord på vad det ”onkelaktiga” kan sägas vara. Den inleder med att uppmana läsaren till att slå upp i en ordbok – och slår ändå själv strax över i ett ode till det onkelaktiga, för ”onkel er fjernt fra alle opslag / en længsel efter et trygt øjeblik i en / barndom men ikke en person det er en / tilstand i ordet, måske i o / måske i bogstavet o som udtales å. Oh. Åh. Oh du onkel. / Oh min onkel. Åh ånkel”.
Apostroferna är talande för det humoristiska lovordandet av onkelkänslan, som är ett huvudtema i Avuncular. Omedelbart breder diktsamlingen ut ”det onkelaktiga” som en egenskap utan bindande gränser av varken biologisk, könsmässig, juridisk eller lexikalisk art. Snarare ljuder den av hängivenhet och en rundad känsla av trygghet som finns i språket – också i Juuls eget språk med dess onkelaktiga ekon av poetiska föregångare. Till skillnad från den patriarkala logiken, där vikten läggs vid makt, ansvar och konkurrens, erbjuder det onkelaktiga en fristad och en oförpliktande samhörighetskänsla för jaget i dikterna.
Själva ordet ”onkelaktig” är ett jämförande adjektiv, ett approximativ, som i sig anger en av samlingens poetiska principer, att utforska och närma sig ”det onkelaktiga”, bland annat genom att imitera det, men också genom att förneka det. Onkelkänslans fristad står i motsättning till ”uhyggestederne”, platserna av obehag. Sådana finns det många av i diktsamlingen – i form av krig, skyttegravar, terrorhot och ”selvmordsforsinkede” tåg som ger upphov till oro och rastlöshet.
De rumsliga sonderingarna avlöses till sist av betraktelser över det tidsperspektiv som onkelrelationen bär på. Figuren står även för den känsla av förgänglighet som följer med övergången från att ha en onkel till att själv vara onkel eller onkelaktig. Känslan drabbar jaget i den avslutande hågkomstdikten, där det onkelaktiga förvandlar sig till ett slags stafettpinne, som ges vidare mellan generationerna: ”Husk dine onkler. Husk dine børn. Husk dine børn især, / som børn, de forsvinder. Men onklerne forsvinder først. / Og pludselig er man det selv. En onkel, flink og rar og rummelig og af en gammel verden (…) Nu er det mig der siger Hvor er du løbet i vejret, niece. Og mig der siger til / konfirmanden at han er blevet begavet da jeg ser gavebordet”. Med uppenbar självdistans ger jaget de onkelaktiga plattityderna en mening, som besvärjelser och som språkliga socklar för en bräcklig ordning och ett erbjudande om ett slags tröst.
Bland onklarna på omslaget finns Pia Juul själv porträtterad. Och från början till slut fungerar onkelfiguren som en eminent mask för författaren, som med avväpnande avstånd och formidabel språkmedvetenhet undersöker ”det onkelaktiga” – som en känsla och som ett kult(ur)fenomen, lika universellt som det är förbisett. Hennes känslighet blir aldrig sentimental, och hennes cynism övergår aldrig i hårdhet och kyla. De bryts och skapar ett originellt poetiskt rum, där de största livsfrågorna – åldrande, död och utsatthet – kan komma på tal utan minsta antydan om uppstyltning.