Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorths tjugonde roman, Arv og miljø, inleds med ett bekant dilemma. När far i familjen dör, uppstår oenighet om hur familjens stugor ska fördelas mellan de fyra syskonen. Den konkreta konflikten kring ett arvsskifte får snart oenigheter som har pyrt i familjen i många år att virvla upp till ytan, och de blir avgörande när historien om familjen och faderns plats i den ska skrivas för eftervärlden.
Sedan debuten 1983 har Vigdis Hjorth genom essäer, artiklar, barnböcker och romaner utvecklat ett av de starkaste författarskapen i den samtida norska litteraturen . Hennes författarskap når sin höjdpunkt hittills i Arv og miljø, där språket understryker det akuta i tematiken. I hektiska, jagade stämningsrapporter skriver romanens huvudperson, tidskriftsredaktören Bergljot, om processen medan hon dras tillbaka till en insikt hon första gången fick för många år sedan, men som familjen aldrig lyssnade till. Hon uppsöker en terapeut och ett stödcenter för incestoffer som varnar för att det att berätta öppet om de sexuell övergrepp hon som barn blev utsatt för inte nödvändigtvis kommer att mötas med den förståelse hon önskar och behöver.
Arv og miljø handlar också mindre om själva övergreppet än om reaktionerna på det. Genom brev, dialoger och tillsynes hastiga dagboksanteckningar följer vi Bergljots reaktioner när hon inser att hennes familj fungerar exakt enligt det mönster hon blivit varnad för.
Parallellt med att ny information om det förflutna steg för steg förs in i historien, som i ett ibsenskt kammarspel, förs det även en diskussion om krig, konflikt och olika metoder för att förhålla sig till krigstrauman. Det är en diskussion Bergljot för dels med sig själv, dels med vännerna som utgör romanens galleri av bipersoner, och dels med böcker och artiklar hon läser – om krigen på Balkan och om sanningskommissionen i Sydafrika efter apartheid. Hon utforskar försoningens lockande och hotande kraft. Är det rätt att offer och övergripare, ska behandlas som jämbördiga, som i en sanningskommission? Eller är det så, vilket Bergljot också anser när hon stretar emot en full amnesti för de skyldiga, att ”det finnes motsetninger som ikke kan oppheves, av og til er det enten eller”?
I Bergljot möter vi en tidskriftsredaktör som drar sina föredragna intellektuella referenser in i en diskussion där världsproblemen både är brännbara i sig och fungerar som en orimlig måttstock för det som huvudpersonen själv står mitt uppe i: ”Smerten min var ikke syk, men total”.
I sin behandling av ett betydande samhällsproblem – sexuella övergrepp mot barn och de skadeverkningar det kan ha livet igenom – står Arv og miljø i linje med romaner som Herbjørg Wassmos Tora-trilogi (vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 1987). Samtidigt tematiserar romanen språket som är tillgängligt för att bearbeta och förmedla traumatiska erfarenheter mer generellt. Spänningen i romanen bygger inte så mycket på att avslöja vad som faktiskt skedde, som på att följa huvudpersonens kamp med sin egen historia, och hur djupt striden om sanningen kan prägla de mest vardagliga situationer och de närmaste relationer. Utan förenklingar skapar romanen en darrande spänning kring frågan om Bergljot kommer att nå fram med sin sanning. Arv og miljø är en roman som borrar djupt i resonemang om vad det vill säga att berätta och att bli hörd, och som spänner mycket bredare än den konkreta familjehistorien.