Jan Lindholm (Hovedindlæg)

Herr president! Välfärdsutskottets förslag om sociala investeringar i Norden är i grunden ett bra förslag, så jag ställer mig bakom själva förslaget. Just långsiktigheten som ligger i sociala investeringar är en av orsakerna till att den politiska rörelsen, den gröna rörelsen som jag tillhör, över huvud taget valde att bilda politiska partier.

Orsaken till att jag i dag har begärt ordet är att jag ändå är skeptisk till att våra kära regeringar kommer att verkställa på ett sätt som vi kan känna oss nöjda med. Det låter naturligtvis väldigt bra med toppmöten mellan regeringarnas finansministrar och hälso- och socialministrar liksom att involvera experter och lansera stora program. Men jag menar att det hänger mycket på oss här om det ska bli någon positiv effekt i verkligheten. Vi får inte nöja oss med att anta rekommendationer till våra regeringar, utan vi måste också organisera en konstant press, kontroll och uppföljning och verkligen inte avskriva frågan så lättvindigt som jag tycker att vi tyvärr ofta brukar göra när vi har nått fram.

Genomförandet av förslaget som ligger på bordet innebär nämligen, enligt min mening, en total omsvängning av den utslagande politik som har dominerat de nordiska regeringarna de senaste åren. Jag har nämligen svårt att se att några av våra regeringar i dag i praktiken faktiskt prioriterar medborgarna framför de ekonomiska aktörerna.

Även om jag, herr president, är en tillskyndare av själva förslaget är jag delvis även kritisk, och det är lite i överensstämmelse med föregående talare. Det kanske inte är någon nyhet, men i politiken är det ofta så att man frågar efter bakgrundstexter. Därför vill jag lufta min oro över hur förslaget motiveras. Där visar man i och för sig förtjänstfullt orsakerna bakom fattigdom och utanförskap och att de kan vara av många olika slag, men jag menar att de har missat en av de viktigaste anledningarna, nämligen politiken. Om vi inte vågar ta in att avsaknaden av politik liksom dålig politik faktiskt är starkt bidragande till att de faktorer som räknas upp utlöser någon form av fattigdom och utanförskap. Om vi inte vågar se det kommer vi inte att vara särskilt framgångsrika.

Politiken som föregående talare beskrev som en cirkel menar jag kan vara en kedja av orsak och verkan som för de drabbade utgör själva verkligheten. Den kedjan menar jag saknas i förslaget. Tyvärr finns det därför risk för att det blir precis som det brukar, att det blir politik von oben i stället för, som jag tror att vi alla vill, politik från de behövandes perspektiv.