Jan Lindholm (Indlæg)

Herr President! Det är ett intressant arbete som miljö- och naturresursutskottet har drivit, och jag stöder utskottets förslag om konkreta insatser för hållbar utveckling och att det genomförs. Jag gillar själva upplägget, även om en del indikatorer fortfarande behöver utvecklas. Jag har dock några kommentarer.

Utskottet skriver i sin bakgrundstext att det är positivt att kulturen inlemmas i strategin som ett redskap för att få ett ökat folkligt engagemang. Och så kan kulturen självklart fungera. Men glöm inte att kulturen har ett egenvärde. Behandlar vi kulturen enbart som ett verktyg tror jag att det i längden kan skada mer än det gör nytta.

Vi borde därför vara tydliga genom att från och med nu tala om fyra dimensioner av hållbarhet: social, ekologisk, ekonomisk och kulturell hållbarhet. Samtidigt är dessa fyra dimensioner av hållbarhet beroende av öppenhet, så vi folkvalda måste visa stor ödmjukhet inför medborgarnas krav på insyn och delaktighet.

Det tv-program som jag nämnde i tisdags är bara ett exempel på hur illa det kan gå med censur. För att ta ett annat exempel kan jag berätta att vi i Sverige har en rätt livlig debatt om offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och efterforskningsförbudet som gäller inom offentlig verksamhet när sådan verksamhet bedrivs i privata former.

Hållbarhetsdiskussionen har blivit rätt teknisk, även när det gäller den sociala dimensionen. När vi nu erkänner att det är lika viktigt att nå hållbarhet på det kulturella området som på de tre övriga områdena kanske vi kan bredda arbetet och se till att det omfattar även hållbara värden. Kvinnohat, judehat, homofobi, antiziganism, islamofobi, främlingsfientlighet – ja, man kan räkna upp massor med sådana här antihållbarhetskrafter som inom ramen för arbetet med social och kulturell hållbarhet borde vara egna fokusområden.

Det är inte bara nordism att motarbeta sådana destruktiva krafter – det är även helt avgörande för arbetet med att nå en hållbar framtid.