Caroline Albertine Minor
Caroline Albertine Minors tredje prosaverk Velsignelser (”Välsignelser”, inte översatt till svenska) handlar om tillvarons svåraste situationer, där sorgen och desperationen efter förlusten av en annan människa hotar att fylla livet helt och utplåna allting. Men det handlar också om de mirakulösa ögonblick, där ett ljus kan skönjas i slutet av tunneln och där det uppstår hopp när en annan, ofta tillfällig, människa räcker sin hand och visar oss en väg ut ur mörkret. I verkets sju noveller möter vi människor som står vanmäktiga efter en oerhörd förlust – en ung förälskad mor som mister sin man på grund av en hjärnskada, en mor vars dotter begår självmord, och en dotter som ignoreras av sin döende far. De är alla situationer med enormt komplexa känslor av saknad, smärta, vrede, skam, sorg och ensamhet, som vi vanligtvis inte har språk för, liksom vi sällan är i stånd att beskriva de välsignande, ofta obemärkta stunder när någon annan – i novellerna till exempel en präst och en granne – får puffat den plågade och krisdrabbade in i livet igen. Minors stilsäkra, precisa och gripande porträtt sätter på mästerligt vis ord på detta emotionella moras.
De sju berättelserna slingrar sig mellan varandra i arabesklika former, som varken påminner om klassiska utvecklings- och ödesberättelser eller om postmodernismens systematiskt konstruerade romaner, men nog om livet självt, där varje historia pulserar vilt av individuellt liv, som samtidigt är förbundet med de övriga novellernas liv. Velsignelser utgör inte en helhet enbart i och med att en rad personer dyker upp i flera av berättelserna, utan också därför att det i alla texterna finns samma eminenta förmåga att skildra psykiska tillstånd i deras nyansrikedom med en på samma gång kliniskt klar och förunderligt suggestiv stil.
Minors bildspråk är i särklass, det blir aldrig ytligt eller ornamentalt, utan som en sond tränger det in och uttrycker de djupaste smärtpunkterna. I berättelsen om den unga mamman vars man är psykiskt borta från henne efter en bilolycka, hör vi: ”Det förflutna kom till honom i glimtar, och jag gjorde vad jag kunde för att hålla fast i, förbinda och utvidga hans öar av klarhet. Mitt hopp var att det i honom skulle uppstå en kustlinje av minnen motsvarande den som fanns i mig.” I historien om en au pair-flicka, som hänger sig i ett fikonträd efter att ha haft ett förhållande med en skrupelfri gift man: ”som alltid är hans ondskefullhet oväntad och uppfriskande, en delfinrygg som dyker upp och bryter personlighetens glatta yta.” I novellen om en ung kvinna med ett spädbarn och en man, vars bästa vän hon älskade och hade ett förhållande med, men som tog en överdos: ”Känslan av att ingenting verkligen fanns hade vuxit i mig hela morgonen, nu vecklade den ut sig som en blomma i min hjärna”.
Det är förskräckliga, outhärdliga, mörka, skamfulla, ångestfulla och plågsamma känslor som står på spel i de sju berättelserna, men efter upplevelserna av förlust, ensamhet, svek, sorg och vilsenhet finns där också hopp, vänskap, kärlek, medmänsklighet och nya horisonter. Allt detta förmår Caroline Albertine Minor skildra i sin eleganta, passionerade och osedvanligt vackra prosa. Velsignelser har potential att bli ett huvudverk i de senaste decenniernas danska kortprosa.