Linn Ullmann: De urolige
Linn Ullmanns De urolige är en roman om en mor, en far och ett barn. ”Å se, å huske, å begripe. Alt kommer an på hvor du står,” sägs det i romanen. Och Ullmanns berättare, som är det vuxna barnet, har en tydlig ståndpunkt i sig själv som gör det möjligt för henne att berätta om föräldrarna med en sällsynt god balans mellan inlevelse och en mer nyktert observerande distans.
De urolige är i grunden en klassisk minnesroman med flera lager. Ramen är konkret: Dottern sitter med några inspelningar hon gjorde alldeles i slutet av faderns liv, med tanke på att ge ut en memoarbok med honom. Hennes tvekan inför detta projekt – beröringsångesten inför materialet – blir ett grundelement i romanen, som låter inspelningarna ingå i en reflekterande och formmässigt ambitiös berättelse om deras gemensamma förflutna. Som en parallell till osäkerheten om vad inspelningarna ska användas till, återvänder berättaren ständigt till sitt eget ansikte, till upplevelsen av att det inte är på plats: ”Hun ser ikke ut som et eneste bilde av seg selv, og alle bildene av henne er forskjellige fra hverandre”. Det handlar i båda fallen om den grundläggande existentiella orienteringen i ett liv. Vem kan jag säga mig att jag är?
Ullmann döljer inte att det är sina egna föräldrar hon berättar om. Från första stund är det dock klart att vi har att göra med en författare med en ovanlig förmåga såväl att förlösa minnen sceniskt som att få minnena att peka bortom den konkreta personliga historien.
Romanens mor och far betraktas med stor kärlek, men också med en blick för hur deras olika egenskaper och livsstrategier påverkar andra, på gott och ont: ”Det var viktig for moren hvordan ting fremsto. Hvordan hun fremsto. Hvordan alt rundt henne fremsto. Hun ble til gjennom å fremstå”.
Historien, som utspelar sig på flera olika tidsplan, bär spår av en berättare med förmåga att oansträngt förflytta sig själv och läsaren i tid och rum, och mellan olika perspektiv. Tvekan inför det ursprungliga memoarprojektet, knutet till inspelningarna, avspeglas på ett modigt och moget sätt i själva romanens struktur, där läsaren får en känsla av att vara med om romanens tillblivelse. Framställningen präglas genomgående av en förmåga till inlevelse lika finstämd som den är nykter i sina antaganden om vad man kan veta om andra: ”Sannheten er at man ikke kan vite så mye om andre menneskers liv, særlig ikke sine foreldres, og i hvert fall ikke hvis foreldrene har gjort et poeng av å forvandle livet sitt til historier som de siden forteller med en beåndet evne til å ikke å bry seg det minste om hva som er sant og hva som ikke er det”. Insikten i livshistoriernas potentiellt förvandlande kraft såväl som deras begränsningar har skapat en roman som lika mycket handlar om att förstå och berätta om ett liv, som om de konkreta livsödena som läggs under lupp.
Enligt berättaren handlar det om tre slag av kärlek: Kärleken mellan mor och far. Kärleken mellan föräldrar och barn. Och kärleken till platsen där handlingen utspelar sig. Läsaren kan fråga sig om det inte egentligen är tal om fyra kärlekar, eftersom en sidohistoria om berättarens äktenskap blir ett väsentligt tillskott som fyller ut och framhäver skildringarna av de andra relationerna. De urolige är en roman där spänningen inte handlar om utfallet, utan om berättarens förmåga att förstå sin egen historia och sina egna relationer och om hur dessa ständigt berättas och återberättas.