Kjell Westö

I Kjell Westös roman Hägring 38 slungas läsaren ut i en historisk situation mellan två tidevarv, vid tröskeln av andra världskriget. Hans personer tror sig redan ha glömt inbördeskriget i Finland 1918, trots att dess långa skuggor når ända fram till dem. De vill leva i nuet, ett 1930-tal fullt av nöjen i huvudstadens biografer, dansrestauranger och varuhus. De ser framåt med tillförsikt och vill inte veta av de hot som hägrar vid horisonten.

Den allegoriska undertexten i Westös roman är mödolös. Han trollar fram en mental atmosfär, som i sin ångestfullhet på ett illavarslande sätt liknar vår egen tid. Bilderna av en hotande fiende sprider sig, minoriteternas situation blir allt mer trängd, en jurist som skrivit i en liberal tidning misshandlas på gatan.

I romanen anställer Claes Thune, en advokat som nyligen skilt sig, en ny kontorist vid namn Matilda Wiik. Hon är 36 år gammal och mycket kompetent, och får jobbet, trots att han drömt om att anställa någon som är yngre och vackrare. Matilda Wiik ger i arbetsintervjun intryck av att var intelligent men samtidigt gåtfull. Hon har två ansikten: den kuvade arbetarkvinnans och instinktmänniskans, vars inre röst är vild och svår att känna igen. Westö har här skapat en stark och djup kvinnogestalt.

Thune umgås ofta och gärna med Onsdagsklubben: gamla vänner träffas på Thunes kontor och debatterar under fuktiga former livets centrala frågor. Den politiska atmosfären blir allt mer spänd, och kamraterna väljer olika sidor. Läkaren Arelius, som dyrkar kraften, och den opportunistiska affärsmannen Grönroos lutar mot ytterhögern. Psykiatern Robi Lindemark, numera pojkvän till Claes Thunes exfru, är trots sin ironiska framtoning den andra liberalen i gänget.

En dag möter Matilda Wiik gästerna på Onsdagsklubben och känner igen en av dem. Han för sin del vet inte vem hon är. Nu befinner man sig i civiliserade omgivningar, inte i fånglägret efter inbördeskriget, där mannen som är känd som Kaptenen gjort Matilda Wiik illa. Stämningen i romanen förtätas och hemlighetsfullheten ökar.

Den femte medlemmen i Onsdagsklubben, den neurotiska poeten Joachim Jary, upplever tidens spänningar i huvudsak intagen på sanatorium. Han följer dock med dem till den nyinvigda Olympiastadion för att vara med om en löptävling, där hans släkting Salomon Jary går i mål som överlägsen vinnare. På åskådarläktaren sitter internationella hedersgäster från Hitlers Tyskland, och till allas förvåning rankas Salomon Jary som fjärde.

Kjell Westö har i denna episod återgett en historisk händelse på ett så levande sätt, att det väckt en storm i Finland. Finlands Idrottsförbund såg sig tvungen att sjuttiofem år efteråt utnämna löparen Abraham Tokazier till rättmätig vinnare i det lopp där han 1938 påstods ha blivit fyra. Westö blottar i sin berättelse den dåvarande elitens spontana antisemitism och aningslösa opportunism, men samtidigt visar han hur lätt en historisk förvanskning glöms bort i tidens ström.

Westö nöjer sig inte med att skildra historiska händelser, utan han tar ett fast grepp om sitt dokumentära stoff och gör med det vad han vill. Han blandar fakta och fiktion på ett lekfullt sätt och blåser hål i den historiska romanens konvention. Samtidigt ger han en bild av känslolivets nyckfullhet och historieskrivningens slumpmässighet.

Kjell Westö är en författare som uppskattas både av kritikerna och av publiken. Hans böcker utges i Finland på de båda inhemska språken. I Sverige utges de i originalversion och i många andra länder i översättning. Han har fått ett flertal pris, bland annat det i Finland mest prestigefyllda Finlandiapriset. Hägring 38 har även nominerats för det svenska Augustpriset.

Jyrki Kiiskinen