Helle Helle
Motivering:
Helle Helle är en enastående röst i dansk litteratur. Författarskapet bärs av en stram och nedtonad stil som beskriver det som kan ses och höras. Helle Helle (f. 1965) debuterade 1993 med romanen Eksempel på liv (Exempel på liv, Leander Malmsten 1994, övers. Ernst Malmsten). Hon har mottagit en rad priser och nått ut till en stor läsekrets. Hennes böcker har översatts till 20 språk. Författarskapet omfattar både romaner och noveller, och i varje bok experimenterar Helle Helle med språk och form på nya sätt. de fortsätter denna rörelse, i och med att romanen är skriven i ren nutid. Samtidigt är det den sorgligaste och mest skakande boken i författarskapet. Med de överträffar Helle Helle sig själv.
Det språkliga greppet med den rena nutiden uppskjuter på sitt sätt den död som är att vänta i romanen. Vi möter en 16-årig flicka och hennes mamma, som diagnostiseras med en dödlig sjukdom. Men mor och dotter pratar inte alls om sjukdomen och sorgen; de pratar om allt möjligt annat, de skrattar väldigt mycket och lever vidare nästan som om sjukdomen inte existerar. Men ändå bara nästan. Genom hela den kristallklara romanen finns det en underton av sorg och förlust, som verkar starkare än tidigare i författarskapet. Kanske för att sorgen nu har flyttat in i grammatiken, så att säga. Med den rena nutiden kan dottern leva med sin mor i nuet utan att mista henne. Romanen rymmer således också ett kärleksfullt porträtt av en mor, som talar om kaffe, mat och dagliga sysslor i stället för att tala om sorg och sjukdom:
”På tredjedagen slår et duepar sig ned oppe på taget (…) Da hendes mor kommer hjem fra forretningen, ligger hun under den uldne plaid og sitrer. Hun ser tennis uden lyd, hendes mor ordner vindueskarmen: Nej, hvor de kurrer deroppe. Er der kaffe? Siger hun.”
Förhållandet mellan mor och dotter är varmt och omtänksamt, men framstår i all sin ömhet också som skört och utsatt, när vi som läsare blir vittne till allt det de inte talar om. När väninnan Nete vid en tidpunkt frågar huvudpersonen varför hon är ledsen, svarar denna i all sin enkelhet: ”Fordi”. I sådana träffande repliker skymtar det osagda och humorn fram.
Romanen har 51 korta kapitel och sträcker sig över ett års tid. Både dottern och hennes mamma är namnlösa och det gör att de då och då flyter samman i texten. Titeln de syftar på de två, en enhet som finns, men som också snart ska försvinna. Samtidigt är de också de andra från staden och gymnasiet: Vänner, pojkvänner och fester beskrivs konkret och detaljerat, så läsaren kan se det framför sig. Romanens egen cirkelrörelse lämnar läsaren med en cyklisk känsla. Den är bunden till tidens och årets gång, men också till upprepningen, som inrymmer ett hopp. Huvudpersonens ”Fordi” är således både en tom förklaring och en träffande konjunktion. För det är i förbindelserna vi finner både kärlek och det som gör ont i Helle Helles universum. Och det är möjligtvis därför det finns så mycken ömhet närvarande mellan mor och dotter.
de innehåller många referenser till författarens tidigare romaner, i synnerhet Rødby-Puttgarden från 2005 (Rödby-Puttgarden, Lindelöws 2006, övers. Håkan Järvå), som i likhet med de försiggår i staden Rødby på 1980-talet, där två systrar precis har förlorat sin mor. Liksom tidigare i författarskapet beskriver Helle Helle vad personerna säger och vad de företar sig, men inte deras känslor, och just genom denna speciella isbergsteknik antyder hon känslor och relationer mellan människor oerhört precist.
Med de skildrar Helle Helle ett hjärtevarmt förhållande mellan en mor och en dotter i skuggan av sorg och död på ett både vackert, rörande och originellt sätt. Romanen sätter ord på den gemensamma sorg vi som människor bär på: sorgen över att vi ska förlora våra föräldrar. de är en skarp och alldeles lysande roman som är rolig och sorglig på samma gång. Romanen är en höjdpunkt i författarskapet och i årtiondets danska prosa.