171. Kjell-Arne Ottosson (Indlæg)

Fru president! Jag har flera hattar på mig, bland annat en för gränshindersgruppen och än så länge en för Gränshinderrådet. Men man har beslutat att undertecknad och därmed även Nordiska rådet från och med nyår sparkas ut från Gränshinderrådet. Vi har alltså inte längre representation i Gränshinderrådet efter nyår – så vet ni det.

Tack, Morten – var du nu har gömt dig – för din redogörelse! Det är glädjande att det svenska ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet inför året aviserat att man skulle fokusera på det som är Nordiska rådets kärna, nämligen gränshindersarbetet, och accelerera arbetet. Resultatet av accelerationen har vi inte fått ta del av förrän nu. Ordet acceleration är dock rätt intressant. Det kan ju brukas både positivt och negativt. Om man gasar en bil accelererar man. Bromsar man bilen accelererar man också, men det är negativ acceleration. Vad man än gör har man alltså uppnått målet. Man har på något sätt accelererat. Ordförandeskapet har oavsett vilket lyckats.

Jag vill lyfta fram några kommentarer som vi har till redogörelsen kopplat till visionen. Precis som Morten Dahlin nämnde i sitt anförande är det nio gränshinder som har avklarats under året. Men det är bara två av dem som är lösta. De andra sju är avskrivna. De sju avskrivna är dock fortfarande gränshinder och ligger fortfarande kvar. Finns det någon ambition från länderna att få de här hindren lösta? Bevakas de här hindren, så att det kan finnas möjligheter att lösa dem om det ändras lagar eller om det kommer andra regeringar med andra ambitioner? Vi måste ju ändå sträva mot att vi inte ska avskriva gränshinder utan lösa dem.

Det här med förebyggande arbete nämnde Morten i sitt anförande, så det hoppar jag över. Nu är min talartid snart slut, så jag får avsluta mitt anförande, även om jag förstås hade tänkt fråga hur samarbetsministrarna ska jobba för att få sina andra ministerkollegor med på banan – det måste ske, för annars klarar vi aldrig visionen.