Sami Said

Motivering:

Sami Said (född 1979 i Keren, Eritrea) debuterade 2012 med romanen Väldigt sällan fin, en uppmärksammad skildring av en students försök att finna en plats för sin egen personlighet mellan den eritreanska familjens förväntningar och den svenska omgivningens fördomar eller missriktade välvilja. Debuten följdes av Monomani (2013), och den nominerade romanen är Saids tredje. Våren 2019 utges även barnboken Äta gräs, med illustrationer av Sven Nordqvist.

Människan är den vackraste staden skildrar med infallsrikt språk och humor den papperslöse migranten San Franciscos vedermödor och vänskaper på en färd som kommer att gå i motsatt riktning mot den vanliga: från nordskandinavisk landsbygd via Öresund och Sydeuropa tillbaka till barndomslandet. Minnesvärd är den del som utspelar sig på en icke namngiven sydeuropeisk ö, där San Francisco arbetar hos ”Madame” som förvaltar en förfallande parkanläggning som det lokala partiet ”Svarttupparna” också gör anspråk på. Här utvecklar sig romanen till en allegori över europeisk samtidshistoria, över flyktingkris och fascism.

Samhällsskildringen saknar inte realistisk skärpa, men Said undergräver gärna förväntningarna med hjälp av symboliska omkastningar. Den paranoide vännen Richard/Hussein, som går till islamofob överdrift i sin vilja att bli svensk, framstår exempelvis som en spegling av debutromanens Abdul/Fredrik, en infödd svensk som med överdriven entusiasm konverterar till islam. Och när San Francisco i en skickligt uppbyggd nyckelscen på ett Western Union-kontor övertalar ett invandrat par att deras son är värd att skicka pengar till, blir det lätt magiska resultatet att han själv smälter samman med sonen och får ut de pengar han suttit och väntat på.

Som helhet är Människan är den vackraste staden en rik pikareskroman, vars huvudperson kan påminna om en modern Candide, utkastad i en hård värld där hans godhjärtade optimism ses som något att misstro eller att utnyttja. Men till skillnad från Voltaire finns här ingen cynism i berättarperspektivet. San Franciscos rörande tro på människorna framställs av Said inte som dumhet, utan om något som ett humanistisk ideal. Det är knappast någon slump att “San Francisco” också är ett helgonnamn, och i hans roll som den evigt förlåtande sonen är det rentav möjligt att se honom som en Kristusfigur.