Katrin Sjögren (Indlæg)

Fru president, kolleger, bästa nordiska vänner! Mitt anförande koncentrerar sig på tillit. Tillit är en förutsättning för att lösa gränshinder. Jag vill börja med att knyta an till fjolårets temadebatt. Då var temat hållbarhet. Ett hållbart samhälle har som bekant tre komponenter, ekologi, ekonomi och social hållbarhet. Jag ser årets tema som en fortsättning och en fördjupning.

I rapporten ”Tillit det nordiska guldet” framgår detta med tydlighet. För att ett samhälle ska kunna definieras som hållbart, bärkraftigt, ja, för att ett samhälle alls ska ha möjlighet att uppnå hållbarhe,t måste det vara socialt hållbart. Det avgörande och livsviktiga kittet som utgörs att tillit måste finnas där.

I den åländska utvecklingen av hållbarhetsagendan utgörs de två första strategiska utvecklingsmålen av just social hållbarhet. De lyder: välmående människor vars inneboende resurser växer, samt alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället. I det åländska samhället är målsättningen att skapa förutsättningar för människor att komma till sin rätt och trivas. Välgrundad mellanmänsklig tillit och fredliga relationer utgör grunden för långsiktig bärkraft, och att människor har möjlighet att blomstra handlar om något djupare än materiell välfärd och att allt ska vara roligt jämt.

Det förs en diskussion i den underliggande rapporten om vilka utmaningar den sociala tilliten i Norden står inför. Utmaningarna är flera och tuffa, men det konstateras att utvecklingen av den sociala tilliten i samhället inte på något sätt är predestinerad. Det ligger i politikernas och andra beslutsfattares händer. Det som får ett samhälle att hänga ihop har ytterst med värderingar att göra. Politiska beslut ska fattas baserade på fakta och statistik. Den tvärsektoriella forskningen ger vid handen att det mesta hänger ihop -- ekonomi, psykologi, sociologi och historia.

Ett intressant exempel är Ellinor Oströms forskning, nobellpristagaren i ekonomi. En av Oströms teorier handlar om hur allmänningar ska styras och förvaltas. Där är tillit ett nyckelbegrepp. Teorin är grundläggande inom flera samhälsvetenskaper. Den används för att beskriva allt från välfärdsstatens fortlevnad med ett socialförsäkningssystem och ett skattesystem som inte missbrukas till hur gemensamma fiskevatten ska förvaltas.

Under dagens temadebatt koncentrerar vi oss på tilliten i Norden, men är inte det som vi ser globalt just nu precis bristen på grundläggande tillit vare sig vi talar om säkerhetsläget i Östersjön, Europeiska unionens framtid, förhållandet och förtroendet mellan USA och Europa? Den stabila bas som vi stått på och som fört utvecklingen framåt gungar just nu under våra fötter. Vi har gemensamma problem och utmaningar som vi inte på något sätt kan lösa på nationell, nordisk eller europeisk nivå. Vi behöver globala lösningar och global tillit för att lösa klimatfrågan och flyktingsituationen i världen.

Våra nordiska samhällen är till många delar goda samhällen att leva och bo i, men samtidigt inget som kan tas förgivet. De fördelar som finns i vårt samhälle ska vi värna och vårda. Tilliten utgör kittet och byggstenarna i vårt samhälle. Den höga levnadsstandarden och medellivslängden, som är något eftersträvansvärt, tillskriver forskarna det som kallas för salutogenes, den livsavgörande känslan av sammanhang.

Hos oss på Åland blir det speciellt påtagligt. Inom skolan, barn- och äldreomsorgen har många en personlig relation till varandra. Samma sak gäller vare sig man handlar mjölk, spik, lånar böcker på biblioteket, uträttar bank- eller postärenden. Ministrar och lantråd är aldrig längre borta än ett telefonsamtal. Vi finns i en gemenskap, ett sammahang. Sammanhangen är små på Åland, men de går att applicera också på större strukturer, i Göteborg, Åbo, Bergen eller Århus. Sammanhanget kan då utgöras av ett bostadskvarter, en skolklass, lokalbutiken, den lokala scoutföreningen eller dito fotbollsklubben.

Enda sättet att förutspå framtiden är att skapa den, lyder ett ordspråk. Det är ett ständigt pågående arbete att utforma framtidens Norden. Men det är inte, och ska inte vara, ett exklusivt uppdrag för oss politiker. Framtiden formar vi gemensamt. Diskussioner och samtal behöver också föras i skolan, runt köksbordet, på arbetsplatser, i styrelserum i kommunerna och i föreningslivet.

Politiker har till uppgift att ingjuta hopp och framtidstro. Norden är en del av en global helhet och det går inte att blunda och bortse från att det ser dystrare ut än på länge med många människor på flykt, klimatförändringar och främlingsfientlighet. Men världens mest omfattande medborgarundersökning, World Value Survey, visar klart och tydligt, och det är viktigt att veta, att parallellt med allt elände pågår en oändligt mycket långsammare process bland oss människor på jorden, sakta sakta men obändigt, trots periodvisa bakslag leder det oss mot det som kan sammanfattas med två ord, fred och frihet.

En sak som vi i Norden kan vara stolta över och lyfta fram i vårt nordiska samarbete är minoritetesr och självstyrda områdens representation och att de representeras på ett respektfullt och institutionaliserat sätt. Det betyder att också den som är liten kan känna sig trygg och ha tillit, tillit mellan nationalstaten och självstyret. Det är ett arv som förpliktar. När nationalstaten i Europa rämnar är det en styrka att kunna hålla samman.

Fru president! Slutligen vill jag framföra mina varma gratulationer till Finland. Grattis till oss, framåt Finland och framåt Norden!