15 saker att komma ihåg när en kris inträffar

Du kan välja att snabbt gå igenom de 15 lektionerna i punktform och återkomma till dem senare, till exempel när en kris inträffar. 

Du kan också skrolla ner till det ämne du är särskilt intresserad av och hitta mer detaljerad information och länkar till relevanta rapporter. 

Spara den här sidan för framtida bruk. 

Strategierna för covid-19-vaccinering i Norden hade gemensamma mål, men utformades utifrån nationella förhållanden, hälso- och sjukvårdssystemens kapacitet och utvecklingen av den epidemiologiska dynamiken. 

Här är några lärdomar för hantering av pandemier.

Snabbt informationsutbyte om vacciner och kontaktspårning 

Kontaktspårning var mest effektivt när smittspridningen i samhället var låg. De nordiska erfarenheterna understryker att storskalig testning och kontaktspårning är avgörande för att tidigt kunna begränsa en pandemi. Framtida beredskap bör bygga på dessa lärdomar för att säkerställa smidiga, rättvisa och kostnadseffektiva system. Strategierna för covid-19-vaccinering i Norden hade gemensamma mål, men utformades utifrån nationella förhållanden, hälso- och sjukvårdssystemens kapacitet och utvecklingen av den epidemiologiska dynamiken. Flexibilitet inom en gemensam strategisk ram är viktigt, liksom snabbt informationsutbyte, och det finns tydliga fördelar med ett nära regionalt samarbete. 

Utbyte av lägesbild över nationsgränserna 

I Norden genomfördes flera typer av gränsrelaterade åtgärder vid olika tidpunkter under pandemin för att minska risken för gränsöverskridande spridning av viruset och efterföljande inhemsk smittspridning från personer som anländer från utlandet. Strategierna, den rättsliga grunden och genomförandet av åtgärderna varierade kraftigt mellan länderna. Det fanns skillnader mellan övergripande mål, strategier, riskreducerande åtgärder och tidsplaner för genomförandet. Diskussionen om gränsåtgärder pågick dock kontinuerligt mellan de nordiska folkhälsomyndigheterna och lägesbilden delades regelbundet. 

Utvärderingar tidigare i processen och på engelska

En av de viktigaste lärdomarna från dessa rapporter är att efterföljande utvärderingar bör övervägas redan i början av en pandemi. Tidig planering av efterföljande utvärderingar skulle möjliggöra diskussioner i god tid om ett enhetligt eller standardiserat sätt att dokumentera lärdomar i de nordiska länderna. Detta skulle öka jämförbarheten och läsbarheten i efterföljande utvärderingar och stödja lärande mellan länderna. Vi föreslår att man i framtiden uppmuntrar tillgången till utvärderingar på engelska för att förbättra kvaliteten på arbetet genom kollegial granskning och för att sprida de viktiga lärdomarna till en bredare publik.

Även om det har gått fem år återstår många frågetecken

Var alla åtgärder nödvändiga och vad kan vi lära oss av dem inför nästa pandemi? 
Genom Nordprep (Nordic Pandemic Resilience and Preparedness Network) samarbetar de nordiska folkhälsomyndigheterna med viktiga aktörer för att förbättra hur evidens om pandemiinsatser genereras och används. Genom att dra lärdom av pandemistrategierna i de nordiska länderna kommer nätverket att identifiera sätt att hantera utmaningarna med att undersöka insatsernas effektivitet och dela med sig av rekommendationer. 

Pandemin avslöjade kritiska brister i Nordens förmåga att upprätthålla barns rättigheter och särskilt deras rätt att bli hörda och delaktiga i beslut som påverkar dem. Barn och unga var i stor utsträckning utestängda från beslutsprocesser, särskilt i situationer som krävde snabba åtgärder från regeringen. När deras synpunkter efterfrågades var det ofta för sent för att påverka redan fattade beslut. Dessutom saknade de vuxna eller de tjänstemän som barn och unga kom i kontakt med ofta befogenhet att effektivt företräda dem. Att nå ut till de så kallade tysta eller politiskt inaktiva ungdomarna är också alltjämt en stor utmaning. Detta återspeglar ett bredare systemproblem: det saknas beredskap, samordning och mekanismer för att säkerställa ett meningsfullt deltagande av barn i nödsituationer.

Staterna måste göra mer än bara lyssna på barn. De måste skapa strukturer, strategier och kulturer som gör det möjligt för barn att på ett meningsfullt sätt delta i beslut som påverkar deras liv. Detta innefattar

• barnvänliga förfaranden i domstolar, skolor och offentliga tjänster
• inkluderande styrning i skolor och lokalsamhällen
• nationella strategier som gör barns röster hörda i beslutsfattandet
• tillgänglig information, så att barn kan göra välgrundade val
• respekt för mångfald, så att alla barn blir hörda, även de med funktionshinder eller i utsatta situationer.

Ett kamratbaserat tillvägagångssätt kan vara en effektiv strategi för att öka inkluderingen. Deltagandet kan breddas genom att uppmuntra aktiva unga att engagera sina kamrater och hjälpa dem att se sig själva som en del av ett större samhälle. När unga börjar identifiera sig med ett gemensamt mål och ser sig själva som en del av en större gemenskap är det mer sannolikt att de deltar.

Vi behöver mångsidiga och flexibla metoder för att stärka barns rätt att göra sin röst hörd. Genom att skapa digitala strukturer för deltagande, såsom onlineplattformar, kan vi bidra till att nå ut till bredare och mer heterogena populationer av barn och unga. 
 

De nio principerna för att involvera barn och unga

Dessa principer kan vara bra att ha i åtanke och de används också i Nordiska ministerrådets arbete:

1. Transparens och informativitet: Barn och unga måste få fullständig, tillgänglig och åldersanpassad information om deltagandeprocessen, ämnet och förväntningarna.

2. Frivillighet: Barn och ungas deltagande är en rättighet, inte en skyldighet. Barn och unga ska aldrig tvingas att uttrycka sina åsikter, och alla aspekter av processen ska vara frivilliga.

3. Respektfullhet: Barn och unga ska behandlas med respekt både för sin person och för sina åsikter i alla aspekter av deltagandeprocessen.

4. Relevans: Frågorna måste ha verklig relevans i deltagarnas liv och de ska kunna dra nytta av sina kunskaper, färdigheter och förmågor.

5. Målgruppsanpassning: Miljöer och arbetsmetoder ska anpassas till deltagarnas individuella kapacitet. 

6. Inkludering: Barn och unga är inte en homogen grupp, och deltagande måste innebära lika möjligheter för alla, utan diskriminering. 

7. Stöd av utbildning: Vuxna behöver beredskap, färdigheter och stöd för att kunna underlätta barns deltagande. Detta gäller även för barn och unga som deltar som utbildare och facilitatorer.

8. Säkerhet och riskmedvetenhet: Vuxna ansvarar för att deltagandeprocesserna genomförs på ett sätt som tillvaratar barnets intressen och för att minimera risken för våld, utnyttjande eller andra negativa konsekvenser.

9. Ansvarsskyldighet: Barn och unga måste informeras om hur deras åsikter har tolkats och vilka slutsatser och/eller beslut som har fattats. Deltagarna ska också ges möjlighet att framföra klagomål om resultatet av analysen.

Kriskommunikationssystemen i de nordiska länderna verkar ha fungerat ganska bra, både när det gäller att informera medborgarna om hur de ska skydda sig och varför de ska vaccinera sig. Statsministrarna i Danmark, Finland och Norge spelade en mer central roll i kommunikationen om pandemin jämfört med sina kolleger på Island och i Sverige, där folkhälsoexperter från ansvariga myndigheter spelade en viktigare roll.

Fundera över politikernas, myndigheternas och näringslivets roll som krisledare och kommunikatörer, och vilken roll medborgarna bör ha. Den tillit som visades regeringar och myndigheter under covid-19-pandemin utvidgades också till att omfatta traditionella nyhetsmedier. Medborgarna i Norden verkar ha fått god service av sina nyhetsmedier även under pandemikrisen, och de traditionella nyhetsmedierna har fortsatt att spela en viktig roll. Nordiska nyhetskonsumenter fruktar falska nyheter, men de tycks i mindre utsträckning än i andra länder ha upplevt felaktig information i sin informationsmiljö. Lokala nyheter är fortfarande viktiga och var också det under pandemin, men i vilken utsträckning de används och vilka man väljer beror på de lokala mediernas ställning i varje land. 

I de nordiska länderna finns det särskilt hög tillit, både till myndigheter och traditionella nyhetsmedier, vilket är viktigt, eftersom det verkar bidra till krishanteringsförmågan när något oönskat inträffar. Argumentet att de nordiska länderna har haft en särskilt bra utgångspunkt som länder med hög tillit bör ses i relation till den nordiska modellen.Den låga polariseringen och en stark samarbetsvilja mellan institutioner bidrar till ett samhälles krishanteringsförmåga och kan tolkas som ett resultat av den nordiska modellen. Återstår att se om det fortsätter att vara så.
 

Civilsamhällesorganisationer kan vara en viktig allierad för myndigheter när det gäller att nå ut till mindre integrerade grupper i befolkningen. När man till exempel kommunicerar med invandrare räcker det inte att översätta innehållet, eftersom andra faktorer kan utgöra hinder, såsom tillit till myndigheter eller begränsad digital kompetens. Detta kan vara kärnan i strategier för att nå ut. Dessutom bör man försöka undvika komplex kommunikation genom att använda enkla meningar, skapa visuellt innehåll och välja alternativa kommunikationskanaler, såsom sociala medier och kommunikation ansikte mot ansikte. 

Social isolering ökade avsevärt ensamheten bland människor som mest behövde socialt umgänge med sin partner, familj eller vänner. De mest ensamma personerna var därför svårt sjuka intensivvårdspatienter, gravida kvinnor på sjukhus, personer med funktionsnedsättning, äldre på vårdhem och personer som isolerade sig själva för att de var rädda för att bli smittade. Risken för ensamhet ökade också genom isolering av personer med psykiska sjukdomar, såsom bipolär sjukdom, ångest eller depressiva symtom. Undantaget var personer som upplevde den minskade sociala kontakten som en lättnad. Slutligen bidrog det sätt på vilket regeringar och vårdinrättningar kommunicerade regler om social distansering till ensamhet genom den allmänna tillit som människor hade till regeringen eller vårdinrättningen. Om människor inte litar på institutioner (regering, vårdinrättningar, andra människor) är graden av ensamhet hög.
 

Många stödsystem under covid-19-pandemin var av allmän och ekonomisk karaktär. De var inte specifikt utformade med klimat- eller miljöaspekter i åtanke. Även om de nordiska länderna lanserade omfattande ekonomiska stimulansåtgärder som svar på covid-19, var andelen åtgärder med direkta positiva klimat- och miljöeffekter relativt liten (endast 6–21 procent kan betecknas som ”gröna stimulansåtgärder”). Det kan vara svårt att mäta olika mål (till exempel ekonomisk återhämtning kontra grön omställning), och därför skulle det vara mer effektivt att använda instrument som mäter påverkan på klimat eller grön återhämtning redan från början. 

Med tanke på de ekonomiska satsningarna på beredskap i dag finns det en risk för att den gröna omställningen hamnar sist i prioriteringsordningen – om man inte drar lärdom av covid-19-pandemin.
 

Resiliens kan beskrivas som ett systems förmåga att hantera press och förändringar samtidigt som det fortsätter att utvecklas. Pandemier, krig, klimatförändringar och geopolitiska hot visar hur kriserna i vår tid blir alltmer komplexa och sammanflätade. I Norden är välfärdens resiliens avgörande, vilket erfarenheterna från covid-19-pandemin visar. Välfärden är viktig både för god och jämlik hälsa och för fungerande samhällen i allmänhet. Samtidigt är dagens utmaningar inom hälso- och sjukvården betydande. 

Hur kan vi stärka vår krisberedskap och öka den nordiska välfärdens resiliens? När börjar en kris och vem avgör det? Forskare inom global folkhälsa, ekonomisk historia, demografi, sociologi och socialt arbete bidrar med reflektioner och problematiseringar. Utifrån sina forskningsresultat öppnar de upp för nya perspektiv, frågor och möjliga lösningar för framtida kriser.

Flera av forskarna betonar att hälso- och sjukvården redan i dag är hårt pressad. En fragmenterad och delvis privatiserad sektor står inför stora utmaningar även under vanliga omständigheter, som förvärras i en kris och väcker frågan om när en kris börjar. När resurserna är otillräckliga och villkoren ojämlika blir systemets resiliens bräcklig.

Sammantaget visar detta att välfärdens resiliens inte bara är en fråga om resurser och organisation. Den bygger också på social rättvisa, jämlikhet och hållbara villkor för både vårdtagare och vårdgivare. För att kunna hantera framtida kriser behöver de nordiska länderna därför inte bara stärka kapaciteten i sina system, utan också ta itu med de strukturella ojämlikheter som gör hälso- och sjukvården sårbar. 

Analyserna måste omfatta olika nivåer, områden och perspektiv. Publikationen avslutas med ett antal viktiga budskap från deltagande forskare. På så sätt kan den fungera som ett stöd för beslutsfattare med ansvar för att utveckla välfärdspolitiken i Norden.