Elin á Rógvi och Marjun Reginsdóttir (ill.)

Og mamma! ("Åh min kära mamma!") är en roman i sju kapitel för lyssnare och läsare från ca 3 år och uppåt. Författaren Elin á Rógvi, född 1976, har producerat program för färöisk barnradio och utgav 2007 en barndeckare. Og mamma! som går från nyårsafton till den 2 januari, handlar om morfar, omgiven av mormor och de övernattande barnbarnen Viggo på 4 år och den lite äldre Pauli.

En osynlig vän är motiv i många barnböcker och här representeras det i form av en tupp iförd röda snickarbyxor, som plötsligt träder in i morfars välordnade liv, första gången tidigt på nyårsafton som en röd fläck på gräsmattan när morfar kikar ut genom fönstret. Då ingen annan i familjen ser samma syn, försöker morfar glömma det hela. Men tuppen tränger sig på. På nyårsmorgonen har den kommit in i huset och innan morfar vet ordet av står den på bordet, dricker av hans kaffe och pickar i hans smörgås, medan den presenterar sig och berättar att den precis har flyttat hemifrån. I ett nafs bygger den sig ett hus mitt på gräsmattan och senare gal den, så morfar skyndar sig ut för att få tyst på den innan den väcker mormor. I deras efterföljande samtal berättar tuppen att det är hans kuckelikudag, vilket betyder att han för första gången har funnit sitt kuckeliku och därför ska han besöka sin mor. Det slutar med att morfar barnvaktar de ägg som tuppen annars har lovat sin syster att passa. Äggen kommer med inomhus och övervakas om natten. När mormor nästa dag kokar ägg blir morfar utom sig tills han ser att äggen i kastrullen har röda siffror på skalet. Han sätter nu tuppens ägg i fickan och går ut. Det slås hål på ett ägg i fickan, den första kycklingen kommer ut och snart är alla kycklingar kläckta.

Vi hör både om morfars upplevelser, hur han berättar om dem till de andra och hur de andra reagerar. Till exempel frågar mormor vad det är som morfar har satt upp på gräsmattan – ett hönshus kanske? – och när han svarar med tuppens ord, att det är ett tupphus, “...en singelstuga, ett ungherrsslott, en ungkarlslya”, ja, då vill mormor att han slutar prata strunt. Pauli tycker att morfar låter som lillebror. Grannen, läkaren Hilmar, tror att det är ringsignalen i morfars mobil, när kycklingen piper i morfars ficka, för vad skulle det annars vara? Viggo kritiserar inte morfars berättelse, men vill ändå mycket hellre tala om sina egna fantastiska upplevelser och tankar än höra på morfar. Således talar de enskilda personerna från var sitt perspektiv. Mot slutet verkar de olika verklighetsuppfattningarna dock gå upp i en högre enhet, för nu ser mormor den stora vackra tuppen och går med på att den kan bo kvar hos dem. Då har tuppen i förväg lovat morfar att vara naken, med andra ord inte ha snickarbyxor på, och inte säga annat än kluck när mormor är där. Men tuppen, som tvångsmässigt avslutar alla sina meningar med orden “åh, min kära mamma”, är snacksalig: den pratar på, även om mormor är där. Den likaså snacksaliga Viggo, som också har ovanor i sitt sätt att tala på och säger “och vet du vad?”  i varje mening, avslöjar för mormor att tuppen kan tala, men att morfar har bett den att bara säga kluck, när hon är på plats.  - Det flerstämmiga pratet, där alla kommer med sin åsikt men ingen överröstar de andra, kan således fortsätta i bästa samförstånd. Därmed får vi mycket mer att le åt och tänka över, än om bara en röst dominerade det hela.