Mette Vedsø
Enligt uppgift var det en ledare i svenska Bazar Masarin, (2016:2) Häst är bäst, som inspirerade Mette Vedsø att gå i gång med sin hästroman. ”I dag möjliggör hästboksgenren för barn, och unga, en värld att gå in i och hitta redskap att skapa, eller hitta, en identitet”, står det i ledaren och det är i allra högsta grad det Mette Vedsø förmår i sin roman.
Vi följer de två totalt olika 13-åriga väninnorna Naja och Vanessa, som kallas Taxa. De sköter var sin häst, som spelar in med var sitt humör. De talar med varandra om det som kul, om det som är allvarligt och med de polska stallskötarna som inte behärskar det danska språket helt och hållet. Naja kommer från ett fint medelklasshem, medan Taxa kommer från höghusen. Najas mamma har en illa dold önskan om att vara den som bestämmer, medan Taxas mamma närmast är frånvarande.
Taxa har fått mens, intresserar sig för killar, röker och är mer utvecklad än Naja, och genom små tecken märker vi att deras vänskap avvecklas – eller utvecklas. Detta är vackert antytt av bokens formgivare, som på omslaget och över sidorna har använt en utblommad maskros vars frön svävar iväg. Det är de frön som antingen går förlorade eller slår rot och blir dominerande. Vi använder blomman till att visa hur många älskade vi har. Vi vet att dess fjun flyger dit vinden just då för dem. Och vi vet hur outrotliga de är.
Mette Vedsø använder ett språk som är så enkelt och knappt, samtidigt så precist och antydande att man som läsare lätt upplever att boken är mycket större än den är, eftersom det dyker upp så många känslor och så mycket inlevelse mellan raderna.
Det är en poetisk och samtidigt realistisk berättelse som rycker läsaren ut ur den speciella trygghetszon som finns när man vet svaren. Här får man – tillsammans med hästarna – vara vittne till den ömhet och den osäkerhet som finns i en vänskap mellan två flickor som i utgångspunkt bara har hästintresset gemensamt.
Detta är en bok som ger hästlitteraturen den allra finaste platsen i bokstallet! Men det är samtidigt en roman som är långt mer än en hästbok; den spränger hästboksgenren.
Vi möter de två tjejerna i ”en värld”, där de kanske kan ”hitta redskap” till att finna sig själva. Och vem vet – varandra?