Emma Puikkonen

Människan och oljan är inte separata entiteter. Fossila bränslen utgör den osynliga grunden för ekonomin och samhället, och redan från och med 1800-talet har vi levt i en tidsperiod som kallas fossilkapitalism. Oljan med sina derivat har trängt sig in i oss och i våra liv. Detta är utgångspunkten för Emma Puikkonens roman om oljan, mänsklighetens svarta spegel. Den magiskt vackra romanen som biter sig in i ett enormt ämne tvingar läsaren att tänka. Dess svarta, glänsande ytor reflekterar eviga och aktuella teman, som relationen till natur och miljö, människans mod och kvinnans roll i olika situationer.

Händelserna rör sig i episoder över ett tidsspann på cirka 150 år. Vi följer tre starka kvinnofigurer med anknytning till varandra. Den första är Lotte Teer som lever sin ungdom i Amsterdam under oljekrisen 1973. Hon gör senare karriär inom Shell, avancerar till klimatförändringskonsult och är under flera decennier med om att mörka den kända sanningen om miljöskadorna som oljeproduktionen orsakar. Ida Tarbell, född i slutet av 1800-talet och pionjär inom undersökande journalistik, tar läsaren till oljefälten i USA:s sydliga delstater, där oljekapitalismen föddes. Upptäckten av det svarta guldet orsakar en oljerusch och väcker drömmar om rikedomar, men utsikterna fördunklas snabbt av branschens monopolisering samt insikten om hur oåterkalleligt oljan förändrar oss. ”Människan och skräpet börjar blandas, de överlappar och växer in i varandra”, konstaterar Ida Tarbell i romanen. Den unga ekoaktivisten Astrid Fuglesang lever i slutet av 2020-talet, när oljans ställning som grund för energiproduktionen har börjat ifrågasättas kraftigt. Som del av en gör det själv-miljörevolution saboterar hon en oljeplattform som fortfarande är i bruk. Hon avslöjas och blir tvungen att gömma sig på en plattform som är på väg till skrotning och där träffar hon på Lotte Teer som slits av inre konflikter.

Den fjärde karaktären är oljan som visar sig som ett nästan gudomligt element med en årmiljoner lång historia som löper i en slående, reflekterande dikt parallellt med den övriga texten. Den är ihoppressad solenergi som drömmer i underjordiska håligheter, väller fram och slingrar sig in i människors blodådror – den är ”liv i form av en så tjock smörja att man är tvungen att underkasta sig för att stå ut”.

Emma Puikkonen (f. 1974) hör till Finlands viktigaste samtida prosaister och utforskar i sina verk brännande dagsaktuella teman och fenomen, av vilka klimatförändringen på senaste tid har blivit det främsta. Hon är utbildad dramainstruktör och undervisar hon i ordkonst och teater. Hennes verk Eurooppalaiset unet (2016; ”Europeiska drömmar”, inte utgiven på svenska) var nominerad till Finlandia- och Tulenkantaja-prisen, och den föregående romanen Lupaus (2019; ”Löftet”, inte utgiven på svenska) var en kritikerframgång. Romanen Musta peili (2021; ”Svart spegel”, inte utgiven på svenska) var nominerad till Runebergspriset.